Mezzas rosa blogg

Ojoj, ja det va inte så enkelt att bara publicera ett visst inlägg som ska vara skyddat. Så nu har jag skapat en underblogg till denna. Den bloggen är lösenordsskyddad och jag lägger in olika inlägg där.

ADRESSEN TILL DEN BLOGGEN ÄR: http://mezzas.blogg.se/losenblogg  Jag ska fixa en direktlänk till den på min vanliga blogg så snart som möjligt...

Vill ni ha lösen till den så skriv en kommentar så skickar jag det till er via mail.
(Glöm inte att ge mig en blogg-mailadress eller en vanlig mailadress!)
Till Er som redan kommenterat om detta, skickar jag ett mail under dagen.
Verkar mailet opersonligt, så ta inte åt er... jag har gjort ett färdigt utkast till alla...

Tjingeling!

Årets och decenniets sista dag har inletts. Jag är strax klar med min krönika. Dock vet jag inte hur man lösenordsskyddar ett enstaka inlägg (har jag kommit på NU!)... nån som vet hur man gör???

Om det inte går, så får jag lösenordsskydda bloggen emellanåt, och bara visa detta inlägget just då.

Så, om ni ser att den är skyddad, så vet ni att krönikan tillfälligt lligger uppe.

Är det fler som vill ha lösen???? Skriv en kommentar!!!

Jag somnade inte förrän vid 4-tiden imorse... satt och skrev hehehe. Men det är väl bara bra antar jag, då pallar jag ju iallafall va uppe inatt *thihi*

Ja, det blev ju lite julklappar... tänkte slänga in nårra bilder på vad!

Spikmatta

Spikkudde

Nagelvård-set/franskmanikyr-set

Super Mario Bros

Wii-kontroll

Wii kontroll-laddare

 Ja, det var en del av mina klappar ;)

Ja, i år blir det VERKLIGEN klassiska sådana!!! Haha, snacka om att bete sig Svensson-aktigt... Men jag och älskligen satt iallafall igår och diskuterade... och nu blir mina löften:

• Sluta röka efter nyår
• Fortsätta gå ner i vikt
• Träna bra och regelbundet
• Sluta pilla på sårskorpor!
• Ta hand om mig själv, dvs inte träna, gå ut etc när jag inte är tillräckligt kry!

Ja, det är vad jag kommit fram till än sålänge... Just den där sista punkten känns viktig... för jag kan verkligen inte fortsätta gå omkring och vara sjuk sjuk sjuk...

Vad blir era löften? Man kanske kan få nån liten idé av er???

Ja, jag har ju mitt intresse... och det för människor, för psyke, för utveckling och förändringar. Jag har hittat en ny blogg som jag inte kan slita mig från.
Tjejen som skriver den kallas Vilsen och är nu 21 år gammal. Hon berättar i sin blogg om sitt liv. Från det att hon föddes och fram till nu.

Ett utdrag ur bloggen:

Till slut inget kunde få mig att gråta,
Slog någon mig och jag blödde så skrattade jag,
Spottade någon på mig så gav jag leende..
Jag har alltid trott att livet var såhär och jag tyckte alla normala som hade familjer,gick i skolan,åt middag ihop,var underbara mot varandra,jag trodde alla dessa människor var idioter.Jag hade hat mot alla som var underbara...Men i min värld så var det en sanning men i deras värld var jag en monster som dem ville låsa in,en monster som ingen ville röra vid..

Kunde någon förstå mig?
Kunde någon röra vid mig och få bli älskad???
Var det så svårt begärt av samhället att bli omhändertagen?

Bloggen hittar ni HÄR

Det är verkligen en stark blogg. Riktigt fruktansvärd. Vilsen har gjort många vansinniga saker och det är ibland svårt att fatta. Men nånstans kan man ändå se vad som var anledningen. Varför hon blev så vansinnigt aggresiv och våldsam.
Bloggen är fylld av hemskheter, och redan i första blogginlägget ger hon en VARNING. Man ska inte vara instabil om man ska läsa den. Varningen ska tas på största allvar...

Scheize vad skönt det är att va tillbax! Jag har fan blivit en äkta stockholmare... blev droppad på centralen, syskonbarnet började bli lite väl gnällig mot slutet, så då fick de köra direkt till östermalm istället för att lämna av mig först.

Iallafall... jag står där på centralen, kollar på alla gatlampor och ljus. Stockholms-lufft och stress... Och så kom jag på attt jag saknat det. Bussar som går hur ofta som helst, tunnelbana, och rutiner. Affärer som har öppet minst till 19, Espresso House och mycket mer. Ja, jag har saknat det...för jag gillar det!
Stockholmspulsen har fastnat i mig.

Nere i skåne var det flera kilometer till närmsta affär, bussarna gick varannan timme och där fanns verkligen inget att göra.  Vistt.. det var jag väl medveten om, och det kan ju vara skönt några dagar..men ALDRIG att jag flyttar tillbaka dit!

Nej, jag föddes här uppe, och även om jag växte upp i skåne, så är det tydligen här jag ska vara....

Sitter på sista bussen nu, sen e jag hemma. Det tog inte så lång tid att köra, vägarna var bra oxå. 5 timmar körning, och en timme rast sammanlagt. Ja, det tycker jag va bra gjort!

11:16

Jaha... så sitter man i bilen då.. på väg hem igen. Hem till stora staden.

Har haft det bra i skåne, men det är ju alltid skönt att komma hem. Saknar min älskling!

Skriver i ett worddokument, och sen laddar jag upp det på bloggen sen. Mobila nätet är inte att räkna med ute i bushen haha.

Äter solrosfrön som snacks. Attans...borde köpt en dreicka med.. jaja, vi pausar väl nånstans...

Otroligt skönt att ha dator + internet med sig!

14:03

Kommit halvvägs. Tog en rastplats och käkade. Mmmmmmm... färskpressad blodapelsin-juice! Ja, och så en räkmacka på det och en vitaminshot :)

Sov ett tag innan med.
I skåne var det noll snö... mennu e det minsann en hel del. Tycker det är häftigt när landskapet ändras så, vartefter man kommer längre och längre norrut. Kommer ihåg när jag pendlade från skåne till stockholm för många år sen; då började tåget med stationsutropen på skånska, sen småländska och sen mer och mer stockholmska ju längre norrut man kom.. haha.
Men det var många år sen... snart 10 år... (shit!)

Testade lägga upp blogginlägg innan, men nätet bröts så det kom såklart inte upp nåt. Skönt att det fanns sparat i word...att jag förutspådde det *fniss*

ja, eftersom jag inte är hemma, samt att det är jul, så har jag ju inte hunnit blogga så mycket... men jag passar på att slänga in ett litet nu.

Har nyss kollat på en riktigt usel skräck-komedi. Senaste Final Destination... jag lovar... det var inte ens värt elen som tv:n drar...

Jag saknar min älskling. Vi åker upp igen den 28e, så då ska jag pussa honom tokig!

Snön fanns här på julafton. Men sen har det bara regnat och varit plusgrader, så nästan allt är borta nu. Men det är ju lixom inte ovanligt vid jul att det är slask.
Jag har busat och kramaats med mitt syskonbarn. Hon e ju bara sååå go´!!!
Sen har det mest varit sova som gällt... fatta vad sliten jag känner mig! Ojojoj... anar att det är kombinationen av själva resandet och luften. Jag vet nämligen att jag har reagerat på luftombytet innan...

Brorsan o hans tjej fixade ett par hälsodrinkar idag... den första var riktigt god.. det var med kiwi, vindruvor, banan och apelsin.
Den andra hette Red Devil...och det med rätta!
Det var råa morötter och rödbetor, apelsin och färsk (stark!) chilifrukt. Puh! Den satt minsann! Wooohooooo... Det ska tydligen vara värsta reningskuren för kroppen. Bra efter jul-mat och juladrickan...

Ja, såhär såg den ut!

Natti natti på er! nu ska jag se om jag hinner läsa ifatt en del hos er!

Ja, som hos dom flesta (har jag märkt) så har det även hos mig varit lite för mycket för att jag ska ha hunnit blogga.

Det var jul med familjen igår. God mat, skratt, kramar, tomte, julmusik osv. Träffade äntligen mitt lilla fadderbarn Freja igen. Ojoj... vad barn växer snabbt! Och även min systerson!

Men det var iallafall en bra jul. Åkte med lillebror hem sen och här har jag sovit. Just nu är lillebror-familojen hos tjejens för'ldrar. Jag blev frågad att följa med. Jag sa ja till en början, men nu idag kände jag att jag var liiiite för sliten för det. Så jag har istället sovit en massa, diskat lite och glott på TV.
Dom kommer vilken stund som helst, och jag anar att lilla Freja kommer sova väldigt gott då.

Jag hade önskat mig nagelförlängning ju i julklapp. Det fick jag! Så när jag kommer hem till stora staden ska jag mminsann bygga naglar! Sen fick jag även ett kanon-set med nagelprylar. Allt ´man kan tänka sig för manikyr och pedikyr.

Spikmattan jag önskat mig fick jag oxå, men inte nog med det... jag fick även en spikkudde! Cooooolt... gissa vem som kommer agera fakir nu! haha.

Jag har läst runt på bloggarna jag följer... tyvärr är det många som haft riktigt jobbiga jular.
Jag minns min beskärda del av skit-jular. Men på den tiden mådde jag riktigt dåligt. Jularna var verkligen kaos och tårar. Skuld och självhat.
I år mår jag ju så oändligt mycket bättre... och därför blev även julen bra.
Klart att det va lite suckar ibland... lite tankar på att man hoppas dom andra uppskattar julen, paketen och gör allt för att andra ska få en bra jul... men det mesta gick ändå av sig själv, vilketr gjorde att det var lättare att slappna av.

Snön höll sig under hela julafton, men idag regnar det och det har blivit glashal blöt is. Lite snö finns ju kvar iallafall...
Pratat med älsklingen uppe i sthlm. Tydligen har det fortsatt snöa och det blir bara mer o mer o mer... mys!

Nu ska jag ta mig ett bloss, sen kommer nog de andra tillbax strax!

Kram på er!!!!!

Om 2½ timme sitter jag på bussen. På väg till tunnelbanan. Som tar mig till tåget. Som tar mig till skåne där jag blir hämtad av mamma eller pappa.

Jag är packad och klar. Bara datakabeln och USB-minnet som ska med oxå, men det tar jag senare. Håret är flätat i inbakad fläta, resekläder är påsatta. Hälen är omsorgsfullt omplåstrat med extra lager (skoskavs-blåsan).

Nu vet jag inte vad jag ska göra... vänta vänta väntaaaaa....

Önskar Er en God  Jul!

Ja, god jul till Er alla mina läsare!
Lilla My
Emma-Lee
Michan
Tappa Inte Hoppet
Malin
Gracely
Laif of älvan
Konståkningsbloggen
Ludmilla
Ludde
Jag väljer Livet
Becka
Dessan
Hontass
Mia
Nett
Milla
Anna
Sofia
Psykiatrin-blogg
Tears of an angel
Ylva
Vägen från 37 kg
Willman
Killmewithlove
Eriiza
Fashionhaggan
Mib
Herr anorexi och jag
Ziggi
Manda
Emma
Perfektion
Terhi

...och mina vänner utan blogg:
I:et
Fina V
Danne
Aleksandra
Danna
Anneli
Kollegan
...ber om ursäkt om jag missat nån...

och alla ni andra vilka ni nu är som kan tänkas kolla in här!!!!
(ni får gärna lämna kommentar så jag får veta *thihi*)

HOPPAS NI LYCKAS MED KONSTEN ATT FÅ EN FRIDFULL JUL!!!!

• Pengar till tatuering (tatuera över ärren på vä-arm)
• Presentkort till Nagelförlängning
• Wii WeSing + mick
• Wii Dansmatta inkl spel
• Spikmatta
• Sängkläder till dubbelsäng
• Prsentkort underkläder
• Olika roliga o snygga Depend-nagellack (små)
• Start-set Photopearls (finns på bla Panduro, Kungsgatan)
• Våffeljärn
• Hushållsassistent (stor)
• Bakmaskin
• Långa latte-teskedar

Andra kuliga och bra saker:

Ätbart tangentbord
Mina vänner-bok (vuxen)
Sällskapsspel
Start-set till scrapbooking
Roliga disktrasor
CD-sagor till barn
Apotekets julsenap i keramikmuggar
Spotify Premium eller Voddler
Hjärtformad stekpanna
Personliga smycken

På psykiatrin-bloggen publicerades ett mail från en anhörig som gärna ville veta hur det var att ha en sambo när man mår dåligt.

Tänkte jag kan skriva lite om det här...

Jag och min sambo träffades första gången långt innan vi blev tillsammans. Han var skötare på ett av ställena jag låg inne på. Men det var absolut inget mellan oss då. Antingen hade jag pojkvän eller så var jag gift.
Iallafall, så skulle jag åka hem från behandlingshemmet över helgen. Jag träffade hans kompis på tåget (som oxå jobbade inom psyk). Vi började babbla lite och så kom vi på att jag och min älskling bara bodde 100 meter från varandra. Jag blev bjuden på fest dit senare på kvällen.
Ja, och så gick det som det gick. Vi blev tillsammans och jag åkte tillbaka till behandlingshemmet efter helgen.

Mina tidigare förhållanden har varit allt utom hälsosamma... och jag pratade med min terapeut om detta en del. Med tanke på att jag i min borderlinepersonlighet ofta kastade mig djupt och härligt i förhållanden, så pratade vi även om hur jag skulle "hantera" detta.

Det var ju lite speciellt eftersom han varit min vårdare på psyk (han jobbade intä där varken då eller nu), och det kändes väldigt viktigt att vi inte fick rollerna som vårdare och patient i vårt förhållande. Det är lätt hänt, när det är så man träffat en människa innan...

Jag har alltid varit väldigt medveten om detta. Att han inte ska vara min vårdare/behandlare. Jag hade min behandling på behandlingshemmet, och där fick den stanna. När jag var hemma var det förälskelse och kärlek som gällde.

Min sambo har aldrig behövt åka med mig till sjukan för att jag varit destruktiv.  Jag har skött det själv så länge, så jag var van vid det.
Däremot har jag naturligtvis gråtit ut mot hans axel, pratat massor och allt sånt. Men på ett kärleksförhållande-sätt. Min terapi har jag haft med min terapeut. Det var med henne som jag analyserade, funderade öppet osv med.
Klart min sambo vet allt jag pratat om på terapin, men när jag berättat saker har det inte varit det minsta terapi-liknande!

Jag tror att det är ganska viktigt att dra den skillnaden. Jag vill inte att min sambo ska ta hand om mig på det sättet som gjordes när jag låg inne.

Min terapeut var i början skeptisk med att jag var tillsammans med min fd vårdare. Det första halvåret gjorde vi nästan inget annat än att prata om hur hälsosamma förhållanden var, och hur terapeutiska förhållanden var. Jag tror att eftersom vi pratade om det var och varannan dag, så gjorde det mig så medveten om att jag skulle vara rädd om mitt förhållande. Mitt kärleks-förhållande.
Jag ville verkligen inte vara ynklig och lessen och nån man behövde ta hand om och ibland övervaka.  Så jag kämpade för motsatsen.
Eftersom jag i så många år vant mig vid att andra tog ansvar över mig, och inte jag själv, så var det en ganska stor omställning.

Men sen började det bli naturligt. Min terapeut såg att det faktiskt fungerade, och idag är hon väldigt glad att vi är tillsammans.

Vissa saker kom ovanligt lätt i mitt och min sambos förhållande. Eftersom han sett mig och jobbat med mig när jag mått riktigt dåligt, så kan han lätt se tecknena när jag idag inte mår bra. Nästan innan jag själv vet varför det kliar i själen, ger han mig nån kommentar på det.



Nu vidare till de mer konkreta frågorna i inlägget på psykiatrin-bloggen:

1. När man märker att ens anhörig mår dåligt men inte vill ta den hjälp som finns av psykiatrin, men behöver den, vad gör man?
I mitt fall ska det verkligen ha gått väldigt långt då. Både jag och min sambo vill helst undvika inläggningar. Men jag vet att om han skulle känna att vi inte kan klara detta, då sätter han näven i bordet och ser till att jag åtminstånde ringer. Antingen till jouren eller nån annan tal-kontakt. Efter alla turer inom psyk, är jag ändå rätt säker på när gränsen går, och då vet jag oxå att jag måste vare sig jag vill eller inte.
Jag tror det handlar om att partnern ska kunna hjälpa till att se det ur en annan vinkel, kunna argumentera med faktiska händelser osv.

2. På vilket sätt kan man ge sin anhörig stöd? Allt ifrån verbalt, socialt, fysiskt, psykiskt, emotionellt?
Våga prata om det. Stäng inte in några ord eller frågor, för det kan vara svårt att se mellan raderna när man mår dåligt. Se till att skapa det förtroendet som krävs för att han/hon ska våga gå till dig om vad som helst. Det är inte bra om han/hon bär på saker, känslor, tankar osv utan att kunna prata om det. Förstår du inte, så fråga. Det skapar större förståelse och det blir lättare att anförtro sig då.
Även om det är skratt, tårar eller ilska, så visa att du finns där no matter what. Kom ihåg att det inte enbart är personen du känner som agerar, det är även sjukdomen. Det går inte att skylla på sjukdomen visserligen, men tänk på att det är båda, inte bara antingen eller (sjukdomen eller människan).
Var inte rädd för fysisk kontakt, men bli inte heller för upprörd om han/hon inte vill ha det. Ibland måste man få vara själv.
Det är såklart viktigt att du vet saker om sjukdomen. Om hur måendet beter sig, hur eventuella mediciner verkar samt dess biverkningar. Vet du inte, så fråga fråga fråga... antingen direkt eller på nätet, i böcker eller läkare/vårdkontakter. Det finns tystnadsplikt, men generella frågor går alltid bra att ställa.

3. Hur gör man om man har en anhörig som Inte har kontakt med psykiatrin men behöver det, fast inte vill själv?
Jag tror att det ofta kan bero på rädsla. Och rädslan är ofta ihopknnuten med okunskap. Första kontakten är alltid skrämmande. Ta reda på hur kontakten med psyk kan gå till, försök förklara det och diskutera om det mycket. Bli inte förvånad om det tar ett tag innan det riktigt gått in. Det kan ta många diskussioner. Om någon mår väldigt dåligt, så finns det så mycket mer som pågår i skallen. Nya saker är skrämmande.
Om det inte är väldigt akut, så är jag övertygad om att prat om tvångsåtgärder lättare skrämmer än förklarar. Jag tror inte det är nån bra ide att ta upp det. Men det beror såklart på situationen. Är han/hon farlig för sig själv eller andra, så kan man själv ringa jouren och fråga hur man ska göra. Se till att ha kunskap innan du pratar om saker. Då blir det iallafall inte värre för att han/hon upptäcker att det är fel...

4. Finns det några tecken man kan gå efter, när det gäller om man ska lämna den anhöriga ifred eller tvångsomhänderta?
Hur verkar personen? Är han/hon medveten om omvärlden eller helt inne i sin ångest eller kanske psykos? Om det inte går att få sammanhängande kontakt med personen, så kan det vara bra att ringa psyk och kolla.
Är han/hon farlig? För sig själv eller andra? Om ja, hurpass farlig? Är det risk för självmord? Risk för plötsliga utbrott då andra skadas?
Är det fara för livet pga fysiska symtom? Finns det en så allvarlig ätstörning tex att man inte kan lita på att han/hon inte rasar ihop?
Jag tycker ändå att det viktigaste är att försöka förklara/få fram att det är bäst man åker till sjukhuset. Det är alltid bäst att försöka göra det frivilligt. Det blir mindre dramatiskt/traumatiskt för personen då.

5. Tips på hur anhöriga kan bli en del av patientens vård.
Försök att skapa ett naturligt sätt att prata om mående. Se det inte som en skam eller skuld! Hur skulle du prata om det gällde ett brutet ben? Vården kommer vara en del av personens vardag, och därför tror jag inte man ska se det som nåt "udda" eller "farligt". Det gör ingen nytta att gå med känslan "hjälp, hon är ett psykfall nu ju... eftersom hon har kontakt med psyk". Många många många människor har kontakt med psykiatrin! Det är inget ovanligt eller konstigt med det.
Samtidigt gäller det en människas innersta känslor och tankar. Respektera det. Var inte för påträngande om du märker att du får motstånd. Prata inte om det med en massa människor. Det räcker med att de närmaste vet.
Jag tror att om man skapar ett naturligt förhållande där man får ta del av hans/hennes tankar och känslor, så är det lättare att finnas i vården oxå. Det blir inte lika krystat att tex hälsa på om man ligger inne, eller kanske vara delaktig i läkarbesök. Ofta kan man få be att vara med en liten stund på läkarbesöket om han/hon tillåter det.
Har man en bra relation blir det heller inte så svårt om man tex ska diskutera aktiviteter. Man kan finnas med och ge förslag, kanske t o m hjälpa till med att skaffa kontakter osv. Dock är det viktigt att personen gör det mesta själv, så inte han/hon känner sig utanför i saker som bestäms!

6. Tips på hur man håller ut som anhörig
När jag bodde hos mina föräldrar, vet jag att både mamma och pappa skrev dagbok. Även om de pratade mycket med varandra oxå, så var det ett sätt att få ner tankar och känslor på papper. Det gav dem en bättre synvinkel på mycket.
Var engagerad i informations och anhörig-föreningar. Det kan hjälpa mer än man tror!
Prata prata prata... det blir inte bättre för att du håller det inom dig själv. Tillslut blir det för mycket, och det kanske är du som kollapsar...
Kanske kan du t o m få prata med någon inom psykiatrin själv? Det behöver inte vara en psykolog, det kan mycket väl räcka med en stöd-kontakt.
En annan sak som är väldigt viktig, är att även du får egen-tid. Tid när du kan slappna av själv. När du kan göra vanliga saker. Gå och fika med en vän, läs en bok, se till att sova ut. Se till att göra saker som ger dig energi att orka vara anhörig!



Till sist vill jag påpeka att detta är mina egna tankar och ideer. Alla är vi olika och alla funkar på olika sätt.
Även alla sorters problem måste ses från just den synvinkeln. Det finns oändligt många psykiska problem, vissa passar kanske en del av detta på, andra är det helt uteslutet...

Tack för att ni orkade läsa detta långa inlägget, och jag hoppas jag kan hjälpa någon med det jag skrivit...

/Mezza

Ojoj... ja det va såklart nära ögat! Men jag fick min tågbiljett iallafall! Och jag är framme innan julafton! Närmare bestämt 16 minuter i 24 den 23/12....

Det var minsann inte många biljetter kvar. Som en slump kollade jag in på Velovia (heter det så?) det nya tågbolaget förutom SJ... Där fanns inga biljetter till morgondagen heller, inte ens ordinarie... precis som hos SJ, men det fanns dagen efter!

Så... jag drar ner till skåne i jul. Härligt värre :)

Har packat det mesta... och kommit fram till att det minsann inte blir nån lätt sak att få med alla julklappar ner! Ojojoj... jaja, tar de billigaste i en påse bredvid...

Svetten lackar... vansinnesvarmt härinne, och såklart kan vi inte öppna fönster heller, eftersom snön ligger över fönster-gränsen... Man kan minsann bli svett av nervositeten och stressen när det inte verkar som att man kan åka dit man ska över julen!

Nu e det iallafall fixat!

Chao!