Ras
I skrivandets stund rasar det hos Mezza.
Rasar av akut-ångest.
Jag önskar verkligen att jag va stark nog att slippa dessa dippar, men de kommer, och jag kan bara vänta ut dom.
Det händer inte särskillt ofta som tur e.
Och de håller inte särskillt länge heller.
Men just nu är det ångest på hög nivå. Sådär som när man bara vill skrika. Krypa ur den egna kroppen... för det e så jävla obehagligt att vara i sig själv.
Ja, så e det just nu. Om nårra timmar e det borta.
Det kliar i mig. Det kryper under huden, som myrkrypningar i hela kroppen. Jag får svårt att fokusera, men jag har ändå lärt mig att det är just det som jag måste göra när jag får en ångestattack. Jag måste på nåt sätt se till att hålla fokuspå nåt.. nåt jag kan sysselsätta mig med. Jag tvingar mina fingrar att röra sig snabbare än snabbast på tangentbordet. För då MÅSTE jag ju se till att koncentrera mig på JUST DET.
Och snart kryper rastlösheten fram, det vet jag. Men då har jag disken att ställa in och tvätten att hänga. Det är bra ibland med sånt blä-göra.
Sen vill jag nog vila... slappa...
Det är så jävla typiskt att detta kommer när jag fått reda på nåt riktigt roligt (brorsans bebbe). Jag blir hyper och sen totalt tvärtom.
Tur att man vet hhur man funkar iallafalll...
Tjingeling från verkligheten (ööööh...?)
Även jag...
Damen bak kassan är alltid väldigt pratglad och så... och nu undrade hon snällt om det fanns en liten bebis i min mage.
Jag svarade att det fanns det inte, varpå hon fortsatte babbla på om att hon nog tyckte att det va på tiden för mig o min kille... vi e så fina o söta och har ju varit tillsammans länge nu...
Jag vet inte om det beror på hennes asiatiska bakgrund, men hon blir definitivt inte lika generad som svenskar ofta blir när dom ställer samma fråga med samma svar..
Hon har iallafall påpekat detta förut oxå. För några månader sen när min sambo var med nere i kiosken.
Då hade vi ganska nyligen kommit hem från Spanien, och det var en tid då jag faktiskt hade gått upp en del.
Nu, några kilon lättare... repeteras det hela, och jag begrundar mina känslor och tankar om detta.
Jag vet att jag för flera år sedan definitivt skulle reagera med att börja mat-strejka. Men inte nu.
Och då kommer jag till funderingen som jag vet att många ätstörda undrar... och även anhöriga.
Blir man någonsin helt frisk från en ätstörning?
Jag tror att det finns några som faktiskt blir det. Men mertalet tror jag inte.
Jag tror att jag är så frisk jag bara kan bli från min ätstörning. Men visst finns tankar o känslor kvar! Och visst finns knasiga beteenden oxåkvar. Dom poppar upp vid tex såna här händelser...
Direkt:
Automatik: Jag drar in magen, plattar till jackan och stäcker på mig.
Tankar: Jag undrar om jag verkligen har gått ner i vikt... kanske ser jag fel i spegeln?
Känslor: Nu blir det inget mer godis! Ordning på maten och träning! Jag kastas in i känslan av att vilja vara osynlig.
Sekundärt:
Jag blir GODISSUGEN!
Jag får småångest
Jag får en svag äckelkänsla av mig själv.
Jag inser att jag faktiskt inte har gått upp i vikt.
Förklaring:
Under lång tid var jag rädd för den här sortens kmmentarer. Det satte skräck i mig. Jag fick för mig att folk tyckte jag var tjock osv. Jag äcklades dagligen av min egen kropp, jag stannade kvar under täcket för att jag inte klarade av att se den. Hela min värld rasade samman. Ångesten var outhärdlig. Det skrek i mig av den psykiska smärtan. Jag slutade lita på vad andra såg, jag var öövertygad om att de ljög. Jag såg ju själv! Hur kunde de då sitta och ljuga mig rakt upp i ansiktet???
Min reaktion till att det nu blir skärpning, kastar jag bort ur sinnet ganska snabbt. Jag vet att inget händer över en natt iallafall. Man går inte upp 10 kg på några timmar.
Mitt sug efter godis är väl nån slags vidareutvecklad känsla på allt det här. Nån känsla skapad av förnuftet. Den där friska delen i skallen som inte fick finnas under mina ätstörnings-år. Den som jag senare bestämde skulle segra över allt.
Den gjorde att jag tvingade mig agera motsatt. Jag tog nåt gott bara för att jävlas med ätstörningsmonstret typ.
Och den känslan, den impulsen finns kvar. Och den förstärks av att jag faktiskt lärt mig att man inte kan gå upp en massa på bara nån liten godisbit.
Iallafall. Det där med att många nog aldrig blir helt fria från ätstörningen...
Då menar jag INTE det fysiska.
Men det mentala däremot.
Man har lärt sig så otroligt mycket OM mat, OM träning osv under den där sjuka tiden. Man har lärt sig att slänga en blick på tallriken och vipps, så har man kalori-antalet uträknat.
Att det blivit så automatiskt, säger en del om hur stark ätstörningens kunskap om mat och allt däromkring, verkligen är!
Jag räknar inte kalorier. jag tvingade mig att sluta. Men det tog många år ska ni veta!
Det som finns kvar av min ätstörning, är att jag får perioder då jag hatar min kropp, då jag tycker jag är vidrig som stoppar i mig massa godis o skit.
Jag kan få ångest ibland av maten, vikten osv.
Jag kan få för mig att det skulle kännas bra att spy.
Att det skulle va skönt att idiot-träna.
Men det viktigaste, i alla dom här tankarna och känslorna, är att jag VÄGRAR följa dom!
Visst, låt mig få vara lite nere, lite deppig. Men jag tänker fan inte låta det bestämma över mitt liv!
Jag vägrar spy.
Jag vägrar svälta
Jag vägrar idiot-träna
Jag vägrar låta mig hindras av livets goda.
jag vägrar låta ångesten få fäste på det sättet igen!
Eftersom jag vägrar allt detta, känner jag att jag faktiskt har kontrollen. Jag har nån slags ätstörning, och den får mig att känna en massa. Men eftersom jag inte följer nåt av det den säger, så har jag övertaget.
För mig är en ätstörning innte bara att svälta eller spy eller hetsäta.
För mig är det just det som det låter som: ÄT STÖRNING.
En störning i förhållandet till mat. Agerande eller inte... störningen kan te sig synlig, eller känslomässig. Att ha ÅNGEST över maten eller kroppen (som är ett resultat av maten), är för MIG att vara ätstörd.
Jag har lärt mig hantera det. Jag lever vanligt, jag äter vanligt, och i 95% av min tid ägnar jag det inte en tanke.
Men jag känner ändå att jag har spåren av ätstörningen kvar i min hjärna
Mer om mig finns...
så har ni en del att läsa...
Missbrukar-personlighet del 5 *VIKTIGT*
Fortsättning...
Nu till det viktigaste!
Efter alla år, har jag kommit till viktiga insikter.
Insikten om att jag har en missbrukar-personlighet, kom ett par år efter att min farbror dött i ung ålder av alkoholmissbruk. Jag läste en hel del om det, och det pratas ju en hel del om att det till viss del kan vara ärftligt/ligga i släkten.
Men där stod även nåt väldigt väldigt viktigt. är stod att det inte alls var nödvändigt att just alkoholismen var ärftlig. Det var istället ofta missbrukar-personligheten som var ärftlig.
Och sen stod det, svart på vitt, att missbruken kunde vara alkohol, droger, tabletter, mat, makt, prestation, självdestruktivitet osv.
Jag har kommit till insikten, att jag har slutat med flera missbruk, MEN, att jag har egentligen bara BYTT UT DEM! Jag gick från det ena missbruket till det andra!
Nu är jag så väldigt medveten om detta, så jag typ analyserar mitt beteende väldigt mycket. För jag har nu kommit ifrån det, och jag vill inte gå in i ytterligare ett missbruk!
Summan av kardemumman... dvs varför jag skrivit dessa inlägg, är att jag önskar att ni, anhöriga eller sjuka, är uppmärksamma på detta... Det är betydligt vanligare än man tror att gå från tex ätstörningar, till att göra illa sig själv, ta lite för många piller, prestera lite väl överdrivet osv.
Höj ett varningens finger så fort ni anar detta.. för uppmärksammar man inte detta, så kommer inte helvetet heller att ta slut.
Var även väl medvetna på att det inte bara är människor med missbrukare i släkten som får en missbrukar-personlighet!
Varma kramar till er alla!
Missbrukar-personlighet del 4
Fortsättning...
Jag har i många år haft enorma tillgångar till diverse läkemedel. Det var ju såklart för att döva ångesten osv, men jag använde dom lite för flitigt. Missbruket gick vidare till tabletter.
Tabletterna var lagliga. Jag fick dem från psyk.
Tyckte jag att vardagen var jobbig, tog jag ett gäng. Tyckte jag att det var tråkigt (tristess hade för vana att locka fram ångesten), så tog jag ett gäng.
Snart blev det en hel del. Jag har alltid varit väldigt tolerant mot läkemedel, och därför blev mängderna enorma.
I somras gjorde jag en avgiftning på benzodiazepiner (vanebildande ångest o sömntabletter). Det var INTE kul. Men jag klarade det, och jag har varit fri från dom sen dess.
Jag har även de senaste två-tre åren succesivt minskat på mina andra mediciner och idag har jag bara antidepressiva (Cymbalta) och sömntabletter (Propavan). För tillfället har jag även Reductil som hjälp till att gå ner i vikt.
Fortsättning följer...
Missbrukar-personlighet del 3
Iallafall... jag går vidare.
I perioder försökte jag lägga av med att göra mig själv illa.
Under en sådan period gick jag in och testade droger. Jag testade amfetamin, kokain och mariuana.
Amfetaminet höll mig sysselsatt många dagar. Jag var fokuserad på en o samma sak och det avbröt mina impulser att skada mig (effekten jag fick av amfetammin kan diskuteras... det är bla därför jag nu genomgår en ADHD-utredning)
Kokain och mariuana fick jag lite då o då, men det hade enligt mig nån vidare effekt.
Såsmåningom (efter nåt år?) slutade jag med amfetaminet iallafall. Men ganska så direkt efter började jag skära mig mer allvarligt igen. Det blev även en hel del intoxer med läkemedel.
Fortsättning följer...
Missbrukar-personlighet del 2
Sen när jag började släppa på kontrollen, gick det mer o mer över till självskadebeteende. Jag missbrukade rakblad, tändare osv. Människor som inte har den erfarenheten, vet ofta inte att det är så likt en drog det bara kan bli. Och det finns en vetenskaplig förklaring till det.
När man gör sig illa frigörs en massa ämnen i hjärnan. Mest är det adrenalin såklart. Och denna kick får en att må bra. Kroppen ger sin egen drog.
Det kanske kan låta enkelt att bara skippa den där adrenalinkicken, men det är det inte. Eftersom man oftast skär sig när man har enorm ångest, så ger denna kicken omedelbar verkan. Det finns inga läkemedel som verkar så extremt snabbt. Och enligt mig, inte heller några som ger så bra effekt mot ångesten.
Det blir oerhört snabbt till en vana.
För mig, var denna drog absolut svårast att sluta med.
Och inte nog med det... det är även den drog som snabbast etsar sig fast! Det behövdes bara en eller två gånger, sen fastnade jag i detta beteende!
Många säger att heroin fastnar väldigt snabbt (jag har aldrig testat heroin) och att man kan bli beroende efter att bara ha testat en gång.
Om det är så, så kan jag definitivt säga att självskadebeteendet är minst lika beroendeframkallande.
Jag hade perioder då jag inte klarade av att vara utan de kemiska kickarna i hjärnan, och det slutade med att jag skar mig varje kväll, som en ritual, även om jag inte hade ångest.
Om jag får veta att nån precis börjat skära sig så gör jag det mesta i min makt för att varna om detta... dock är det tyvärr ofta för sent eftersom behovet av att lindra ångesten är så starkt hos den personen.
Men jag kan iallafall låta folk veta att de ska vara aktsamma, försöka stå emot osv, eftersom det är så vansinnigt svårt att låta bli.
Fortsättning följer...
Missbrukar-personlighet del 1
Ja, jag la mig i sängen igen, och funderade. Så kom jag på en väldigt viktig sak jag kan skriva om.
När man hör ordet Missbrukar-personlighet, så tror jag de flesta tänker alkohol och droger.
Men det är bara halva sanningen.
Jag vet att jag har en missbrukar-personlighet. Och det tog väldigt lång tid innan jag lärde mig hantera den.
Mitt missbruk har bestått av:
- Mat
- Självskadebeteende
- Droger/läkemedel
Ja, det började ju med maten... jag missbrukade mat. Jag åt inte, eller så åt jag massor och kräktes. Min vardag fylldes med detta. Jag kunde inte låta bli, jag kunde inte sluta. Min hjärna tänkte bara på en enda sak, och det var mat.
Jag sög åt mig all information om kalorier och näringsinnehåll.
Ja... jag missbrukade det kraftigt.
Fortsättning följer...
Serie-inlägg!
Nu har jag suttit lite och plirat på ett inlägg. Jag hhar valt att dela upp det, eftersom det blivit ganska långt.
Men jag känner ändå att det är ett viktigt inlägg.
Sen vill jag påminna om min lösenordsskyddade blogg. Jag har där en sammanfattning av mina senaste 10 år. Vill ni veta mer om mig, så skriv ett meddelande med er mailadress, så skickar jag lösen till den.
Jag påpekar även att ALLA får läsa den, den är endast lösenordsskyddad för att jag ska kunna ha lite koll på vilka som läser.
Hjälpa?
Ja, jag har ju ett intresse.. och därav även min utbildning. En del av er, främst gamla läsare, har nog sett en viss förändring i bla min blogglista... Kategorin på bloggar jag följer har blivit mer psyk-relaterad.
Mitt intresse har länge varit psykiatri i många av dess former. Jag pluggade till mentalskötare för inte så länge sen eftersom jag i mig känner ett behov att få hjälpa. Nu blev det ju inte så att jag jobbade som mentalskötare precis, utan jag fick jobb på en plastikklinik (där jag nu inte jobbar kvar). Sen blev det åter 100% sjukskrivning, och nu börjar snart en annan skola på 50%.
Men jag har ju ändå kvar intresset. Eller jag vet inte riktigt vad man ska kalla det, för det är mer än ett intresse... jag känner ett behov av att hjälpa så gott jag kan.
Eftersom jag har en hel del erfarenhet inom ämnet, så har jag inte heller svårt att sätta mig in i andras situationer.
Jag kollar in på bloggar, jag skriver nån kommentar och ibland får jag kommentarer tillbaka.
Det som jag väl vill förklara, är att det jag skriver hos Er, det är SPECIELLT för er... Är du ätstörd, och har en undran, då försöker jag svara utifrån din situation. Har du isolerat dig av ångest, så svarar jag efter just den situationen, osv.
När jag var som sjukast (vare sig det var ätstörningar eller borderline eller depression eller vad det nu var...) va det så många som ville hjälpa men ofta blev det lite fel ändå.
Jag ville ha svar på en fråga, inte en föreläsning på hur jag skulle göra för att bli frisk...
Ex (väldigt generaliserat exempel):
-Ska jag köpa denna tröjan?
-Nja, det e väl inte det som är saken va? Du kanske ska lägga mer energi på att fundera om du vill bli frisk? För då har du svaret på din fråga... du vill bli frisk men då kommer du gå upp i vikt och du kan inte ha tröjan..
Men det var ju inte det jag ville få svar på! Jag ville just NU finnas i stunden, kunna få va vanlig och shoppa lite. Jag ville inte ha en föreläsning..
Jag tror det är viktigt att få vara lite vanlig då o då fastän man är sjuk... och det skulle kännas hemskt om man inte fick det.
Men anhöriga eller (som tex jag som bara bloggar) andra som vill finnas till kan nog ha lite svårt för det. Om man inte träffar personen så ofta, så kan det lätt bara bli det där förmedlandet att man ska ta hand om sig, att man måste vara motiverad för att bli frisk osv. Istället för att kanske bara ta en fika eller se en bio tillsammans.
Jag säger INTE att man inte ska låta bli att prata om sånt... nejnejnej.. det är viktigt att "den sjuka" får veta att det finns en omsorg, en tanke hos den andra... att den personen bryr sig.
Men det är oxå viktigt att man får chansen att vara vanlig. Ha skoj, skratta, vara allvarlig om annat osv.
Man får liksom inte glömma att det även finns ett LIV. Och framhärdar man inte det, är det ännu lättare att falla ner i att bara vara en SJUKDOM.
Äh, jag vet inte om ni hängde med i mina tankebanor...
Jag e nog lite febrig och slö, så jag är nog inte så sammanhängande alla gånger...
Föresten. Det blev inget ritande med datorn.. det blev till att fixa fransk manikyr-naglar istället ;)
Kram på er!
JAG BLIR GALEN!
Ja! Det blir jag!!!
Sitter och knåpar ihop en sammanfattning av en journal under ca 3 års tid. Jag skriver ihop medicinering o ändringar o sånt. Det ska sen skickas till LÖF (Landstingets ömsesidiga försäkring) för utredning...
Jag vill att det ska vara konsekvent skrivet, lätt att hitta o läsa osv... Men det går fan inte! Läkare kan fan inte skriva rätt ju! Vissa saker står korrekt i journalen, men vissa saker glömmer de skriva in saker i epikrisen...
Jag har printat ner en d-a massa sidor, och jag vill bara få det klart! Jag har väl en 20-30 sidor journal kvar att gå igenom... det mesta e klart men det e mycket kvar ändå ju...
fan va man kan bli irriterad på kaoset!
Sista terapin
De senaste dryga 4 åren har jag haft min underbara terapeut BM. Idag var det sista samtalet.
Slut.
Finito.
Over and out.
Första terapeuten jag haft tills jag blivit "klar". Hon var terapeut nr 13.
Känns overkligt att jag inte längre ska gå och prata med nån. Jag har ju faktiskt gjort det i hela mitt vuxna liv.
Men det känns ändå okej.
Overkligt men okej.
Det tar väl ett tag innan jag fattat det riktigt.
Gav en ros och ett litet kollage av mmig från när vi först sågs och fram till nu. Hon blev glad, och det kändes viktigt att ge henne det.
Pratade om allt som hänt, om hennes minnen av mig, hur jag påverkat henne, och allt vi varit med om tillsammans.
Ja, för det var ingen vanlig terapi med BM. Eftersom hälften av vår tid var på behandlingshemmet, så var det mycket mer än bara terapi. Det var städ, matlagning, utflykter, fika, födelsedagar, jul-firande, shopping, sjukhusbesök, bråk, skratt och tårar...
Ja det var mycket... väldigt mycket.
Jag är enormt glad att jag haft denna tiden med henne. Nu är den slut. Men det mesta tar slut nångång, och just detta fick ett bra slut. Ett planerat slut.
Ett lyckligt slut.
Vad är det med folk???!!!
Jag läser en massa bloggar... djupa bloggar av djupa människor. Människor som har det vansinnigt svårt, men som klamrar sig fast vid livet ändå. Överlevare.
Men nu blir jag förbannad faktiskt. Visst, jag kanske får skylla mig själv att jag läser dessa bloggar... men det var faktiskt inte såhär när jag började läsa dem.
I nuläget är det minst tre stycken som håller på att ta sitt liv. Som planerar när var och hur, som inte tror de lever året ut... som gör dagliga självmordsförsök.
Jaaaa.... jag VET hur det känns att vilja dö. Och kanske är det just den vetskapen som i nuläget gör mig förbannad?
Förmodligen läser ni även min blogg, och ni får faktiskt stå ut med att folk blir förbannade på er. Jag vill så gärna ruska tag i er och få er att vakna, men jag VET att det inte gör nån skillnad. Däremot vet jag hur det känns att ha förlorat en vän pga självmord.
Jag har varit i era känslor. Jag har haft samma tankar och känslor. Jag har t o m planerat. Men nu sitter jag här, och jag lever. Och jag är äckligt glad för det! Jag var övertygad om att jag aldrig skulle kunna vara glad över det, mendet är jag nu!
Jaja... suck... jag var väl bara tvungen att få ut lite aggressioner om detta. Jag går inte samma väg som då när jag var med om ett allvarligt suicidförsök (som för övrigt gjorde tjejen invalidiserad). Då hade jag inte kommit dit jag är idag, utan hade starka tankar på att göra detsamma. Varför? Jo, för det är inte bara självskadebeteende som smittar... även självmord smittar.
Men inte heller då gjorde jag nåt. Jag såg eftersviterna. Jag såg vännerna, tjejen efter allt, och mycket mer.
Sen såg jag en annan tjej som tyvärr lyckades ta sitt liv. Och sviterna efter det i familj och vänner. I mig.
Trotts att jag varit på den vägen själv... så blir jag ännu förbannad. Att känna sig maktlös är inte kul.
Nä... nu får det vara slut med detta inlägget. Nog för idag.
Byebye
Jo, föresten!
Jag har ett inlägg på Psykiatrin blogg Det är inlägget som jag har även här, och heter Vansinnig psykiatri.
Jag var iallafall inne på psykiatri-bloggen och läste de UNDERBARA kommentarerna jag fått där på mitt inlägg.
Det får en att tänka till, och jag blev verkligen rörd och kände mig stolt över vad jag faktiskt åstadkommit de senaste åren.
Kärlek till alla er som gjort min dag idag... Tack
Vansinnig Psykiatri
Listan har jag delat upp i "psyk-mediciner" och "somatiska mediciner"
Psyk-medicin-listan är betydligt längre än den andra delen...
Mellan 2000 och 2006 hade jag över 40 olika receptbelagda läkemedel enbart från psyk! Jag gick igenom hela registret nästan på anti-depp, lugnande/ångestdämpande, sömntabletter, stämningsstabiliserande och antipsykotiska läkemedel.
Jag har aldrig varit psykotisk, men Haldol, Hibernal, Mallorol, Abilify, Cicordinol och många fler gavs ändå till mig.
Anledningen till mängden läkemedel, var att de inte verkade hitta nåt som funkade. Jag är extremt läkemedels-tolerant och det satte frustration i läkarna. Inte bara att de inte hittade nåt som funkade, de behövde ge mig överdoser för att ens kolla.
Men de kollade på fel sätt. Läkemedel som tar flera veckor innan man ser en antydan av effekt, utvärderades som odugliga efter bara 1 vecka/10 dagars användning. Doser reglerades beroende på vilken läkare som jobbade eller hade jour... ibland från dag till dag. Mediciner sattes in och ut...även det från dag till dag.
Det skrevs i journalen av ordinarie läkare att jourläkare inte fick ändra min medicinering, likväl gjordes detta åtskilliga gånger.
Efter ett års intensit ordinerande av Stesolid -både i tablett och injektionsform- stod det klart att det var ett läkemedel jag inte tålde. Jag fick ingen anafylaktisk chock eller nåt... nej, jag blev aggressiv!
Jag är i vanliga fall ALDRIG aggressiv! Men efter stasolid var det sparkar på möbler, raseri-utbrott och lampor som åkte sin kos. Dessutom riktade jag ilskan mot mig själv på ett betydligt mer okontrollerbbart och desperat sätt... Jag skar mig med vad jag än kunde hitta. Hittade jag inget, så slog jag sönder nåt. Muggar, glödlampor, speglar, hårspännen... ja vad som fanns helt enkelt.
Personalen kom med Boll-täcke, men jag var för förbannad för att ens testa det. Då blev det mer stesolid... och så fortsatte rundan igen...
Det var på Psykakuten jag fattade att jag inte tålde Stesolid. Jag kom in, lugn men lessen och ångestfylld. Jag fick några piller, och jag flippade ur. Sparkade på sängar, kunde inte sitta still, brände med cigg osv. Det var så otrolig kontrast, så jag äntligen fattade.
Efter det har jag vägrat ta Stesolid. Sobril har gått bra. Likaså Xanor.
Iallafall. När beskedet kom om att jag skulle få komma till behandlingshemmet, sa överläkaren:
-De använder inga läkemedel alls där, så jag tycker vi ska sätta ut allt. Nu. På en gång.
Jag hade ca 15 olika läkemedel. Alla utom insomningstabletterna sattes ut. Nån mmild ångestdämpande som Atarax sattes in oxå.
2 dagar senare var jag på akuten och fick läggas in på psyk igen. Jourläkaren kunde inte fatta att överläkaren satt ut alla mediciner på en gång. Ingen nertrappnning alls. Detta var dessutom ett par olika långtidsverkande antidepressiva, samt ett gäng antipsykotiska långtidsverkande, och massa vidbehovsmedicin(som jag inte tog vid behov, utan efter schema)
Jourläkaren satte genast in flera av medicinerna igen och sa att visst kunde vi trappa ner lite, men det var inte länge tills flytten till behandlingshemmet skulle ske, och då fick läkarn där ta hand om resten av nertrappningen.
När jag kom till behandlingshemmet hade jag en FULL ICA-KASSE med mediciner från psyk.
Ett stort arbete påbörjades med att trappa ner och sätta ut en hel del.
Under det första året sattes ungefär hälften ut. Kvar hade jag mest benzo, sömntabletter och antidepressiva.
När jag nu ser tillbaka, fattar jag inte hur jag ens kunde öppna ögonen av alla mediciner jag fick på psyk. Samtliga mediciner var max-dos eller överdos... ordinerat.
Min terapeut på behandlingshemmet sa ofta de följande åren att om hon skulle tagit EN DAGS-DOS av det jjaag tog, skulle hon ligga på Intensiven med respirator...
Det gick inte in i mig riktigt då... men nu förstår jag verkligen hur förgiftad jag var av alla mediciner.
Min terapeut har även nu på senaste berättat att när jag kom till behandlingshemmet, var det ingen som trodde att jag skulle kkomma ifrån medicinerna... och absolut inte all benzo! Ingen trodde heller att jag skulle sluta skära mig, ingen trodde jag skulle på riktigt kunna komma tillbaka i samhället.
De jobbade med mig med målet att min destruktivitet skulle minska. Men ingen trodde jag skulle bli bra.
Idag säger min terapeut till mmig att jag är ett levande bevis på att människan har en ofattbar vilja, och med den kan en omöjlig kamp vinnas.
Idag äter jag 2 psykmediciner. Antidepp + sömntabletter. Thats it!
Jag skär mig inte. Jag missbrukar inte tabletter. Jag gör inga intoxer eller självmordsförsök.
Jag strävar efter jobb och utbildning. Jag lever ett ganska normalt Svensson-liv med sambo och katt.
Jag har rakhyvlar, matt-knivar, vanliga knivar, tändare, cigaretter, glas, lampor, hårnålar... ja allt... Men jag använder dem på ett normalt sätt. Inte som innan. När de endasst var verktyg till att kunna skada mig.
Jag har inte heller varit inlagd på psyk på flera år (jag räknar inte avgiftningen som psyk).
Jag försöker inse -och lyckas ibland!- hur otroligt långt jag kommit.
Men det är många år som gått förlorade, och jag kan ofta tänka att det inte hade varit nödvändigt om jag fått rätt hjälp, om man inte haft mig som medicinsk försökskanin...
För mig är det inte jag som har slarvat bort mitt liv på destruktivitet. Visst har jag haft en viktig roll i det. Men om saker hade gått rätt till hade det kanske bara blivit 5 år istället för 10+ .
Jag har haft kontakt med Patientnämnden angående min tid på psyk. Om alla mediciner, felaktig vård osv.
Jag hade tät kontakt med dem i nästan ett års tid, men tillslut kom det slutgiltiga beskedet:
Läkarna har gjort vad de kunnat. Det går inte att gå tillbaka till journalanteckningar eftersom vården har blivit privatiserad. de kan endast ta del i vissa anteckningar trots mitt medgivande.
Läkarna som jobbade då, har blivit förflyttade eller slutat.
Ord står mot ord i det som spelar roll:
Jag var så dålig att de gjorde allt de kunde...
mot:
Ni exprimenterade med mitt liv, min vård.
Det lär aldrig bli klarhet i detta... på mindre än 4 år var det över 25 olika läkare som hade hand om mig. Ingen tar ansvar. Alla agerade på sitt egna sätt, och det resulterade i mängder av olika och aldrig slutförda behandlingar för mig.
Jag är vansinnigt glad att jag kom ifrån det där stället. Jag insåg inte hur de behandlade mig, jag var i för dåligt skick för att se det.
Mitt liv, min rehabilitering, min vändning... kom på behandlingshemmet. Långt ifrån min psyk-klinik.
Morrn :S
Jaha... morrn morrn på er alla bloggare!
Solen skiner och det är närmare -5 grader ute... Frosten ligger fint, men det e nog inte kul att va ute idag... hmm'
Natten då?
Ja, det var ju såklart ... just det... ONT! Efter sprutan asså. Har vänt och vridit mig som attan och hostat och hajat till för varje rörelse... ajajaj..
Inte bara vänster armen har varit öm... jag fick ju en i höger med... men det har bara kännts om jag verkligen legat just på stället.
Kommer ihåg alla sprutor jag fått inom psyk. Inte bara stesolid-injektioner, nä det har varit Akineton och Cicordinol oxå... De känns betydligt mer än en fjuttig stes-spruta. Alltid i skinkan eller övre låret.
Akineton får man samtidigt som Cicordinol (cicordinol har jagfått som stämningsstabiliserande o mer långvarigt ångestminskande... ). Akineton är ett läkemedel mot biverkningar. Biverkningarna hos Cicordinol är nämligen muskelstelhet, ryckig gång/rörelse osv. Inte alls trevligt.
Jag fick Cicordinol och Akineton utskrivet även från vårdcentralen när jag bodde på behandlingshemmet. Det var medicin som låg i kylen och om jag var tvungen att ta det skulle jag dra till vårdcentralen för injektion.
Jag behövde aldrig ta det. Och när det legat där i kylen ett tag, så åkte jag med det till apoteket och lämnade in det. Inte förrän långt senare fick jag veta att Akineton är vansinnigt attraktivt på svarta marknaden och av missbrukare.
Nej, jag skulle inte sålt det ändå, men shit vad enkelt det skulle varit att sno det som var i kylen! Och dessutom i injektionsform!
Tydligen kan akineton ge en euforisk känsla när man missbrukar det.
Jaja, det var lite morron-minnen och funderingar...
Hur har ni haft det i natt???
Kram!
