Svårt minne
Under julen kom jag ifatt ett minne... ett hemskt sådant. Jag har vetat om det, men jag har bara vetat lite grann. Men under julen fick jag det berättat för mig, och fy fan vad ont det gjorde.
Det handlar om en julafton...
Jag var anorektisk, så det måste varit 2000 eller 2001.
Julen firades med familjen i Stockholm. Dom i gänget som bor i skåne, hade åkt upp. Bland dom så fanns farmor och farfar. Resan för dom var lixom inte en klackspark heller, eftersom de var gamla o farfar inte så himla kry.
Iallafall. Jag var inne i min ätstörning rejält, och även i mitt skärarbeteende. Det hade blivit mkt kring mig och allt om mig... jag var världens skit som bara skrek och grät (rättaresagt, anorexin skrek o grät). Jag var verkligen ett monster.
Julen är i vår familj (och särskillt hos/med farmor o farfar) extremt inriktad på mat. Jag kkommer inte ihåg hur jag var med maten just den dagen men jag vet att det inte var roligt iallafall. Hursomhelst är det inte det minnet handlar om.
Minnet handlar om tomten.
Tomten kom, delade ut klappar och gick. Klappöppningen började...
Farmor o farfar har en himla massa barnbarn, och även barnbarnsbarn... och dom lever på en snål pension. Farmor o farfar ger alla klappar, men jag vet att det verkligen tar stryk på deras ekonomi ett bra tag efter.
Denna julen fick jag ett presentkort av dom. Jag fick säkert även typ vantar eller sockar som farmor gjort... Presentkort var ju smidigt... ofta var det ju på kläder o sånt, vilket jag verkligen behövde eftersom vikten pendlade hursomhelst.
Men det var inte det presentkortet var till...
Det var ett presentkort på MAXI.
Farmor o farfar visste inte så mkt om själva sjukdomen anorexi, och de ville alltid att alla skulle äta gott och MYCKET.
Jag tog presentkortet på MAXI som ett slags "tjat" på att jag skulle käka.
Jag börjar gråta... jag börjar SKRIKA (!) och jag blir totalt vansinnig! Jag var så otacksam man bara kan bli! Det kvittade om det fanns annat på MAXI... det fanns ju kläder, cd-skivor, köksprylar...allt! men jag kunde inte se detta. Jag såg bara MAT MAT MAT.
Och inte nog med att jag skriker o gråter och är otacksam ända ut i fingerspetsarna... jag går dessutom iväg och SKÄR MIG!
All uppmärksamhet skulle minsann riktas mot mig (omedvetet tyckte jag det). Jag sket i andras känslor.. det var minsann jag jag JAG.
Stackars farmor o farfar...dom är verkligen världens underbaraste och mest godtrogna människor som finns (fanns för farfar, som är död nu). Dom försökte verkligen göra det bästa av min situation. Jag hade rätt nyligen flyttat från mamma o pappa (igen) till en egen lya, och det var väl så de tänkte... att jag behövde saker till hemmet. Vare sig det var mat, damsugarpåsar eller gardiner...
Det gör ONT i mig när jag minns detta, och därför har jag bara låtit mig minnas att jag blev otacksam för NÅN julklapp och grät. Inget mer.
När jag nu fick veta att det var ett presentkort från farmor o farfar, då känns det som en kniv hugger mig i bröstet... Hur FAN kunde jag bete mig så?????????????
...om ändå tiden gick att vrida tillbaka... fy fan vad jag hatar mig för vad jag gjorde den gången.
Jag ser tillbaka på detta, och jag fattar ju att jag inte var frisk eller mådde bra. Det var faktiskt anorexi-jävulen som härjade.
Hur jag betedde mig denna julen, är så extremt långt borta från hur jag normalt är. I vanliga fall skulle jag inte ens kunna spela upp det här på en teater... om det så var helt påhittat.
Det SKRÄMMER mig hur mycket anorexin kan göra med en. Hur den kan förändra en... det var inte Mezza.. det var det verkligen inte. Inte en sekund var det jag!
Nu har jag iallafall präntat ner detta minne... även om det skär i mitt hjärta, så har jag det nu svart på vitt. Jag får inte glömma viktiga saker... jag behöver komma ihåg, även om det gör ont. Jag måste det, för alla dom här minnena är min säkerhet att jag inte nånsin kommer falla tillbaka..
Det handlar om en julafton...
Jag var anorektisk, så det måste varit 2000 eller 2001.
Julen firades med familjen i Stockholm. Dom i gänget som bor i skåne, hade åkt upp. Bland dom så fanns farmor och farfar. Resan för dom var lixom inte en klackspark heller, eftersom de var gamla o farfar inte så himla kry.
Iallafall. Jag var inne i min ätstörning rejält, och även i mitt skärarbeteende. Det hade blivit mkt kring mig och allt om mig... jag var världens skit som bara skrek och grät (rättaresagt, anorexin skrek o grät). Jag var verkligen ett monster.
Julen är i vår familj (och särskillt hos/med farmor o farfar) extremt inriktad på mat. Jag kkommer inte ihåg hur jag var med maten just den dagen men jag vet att det inte var roligt iallafall. Hursomhelst är det inte det minnet handlar om.
Minnet handlar om tomten.
Tomten kom, delade ut klappar och gick. Klappöppningen började...
Farmor o farfar har en himla massa barnbarn, och även barnbarnsbarn... och dom lever på en snål pension. Farmor o farfar ger alla klappar, men jag vet att det verkligen tar stryk på deras ekonomi ett bra tag efter.
Denna julen fick jag ett presentkort av dom. Jag fick säkert även typ vantar eller sockar som farmor gjort... Presentkort var ju smidigt... ofta var det ju på kläder o sånt, vilket jag verkligen behövde eftersom vikten pendlade hursomhelst.
Men det var inte det presentkortet var till...
Det var ett presentkort på MAXI.
Farmor o farfar visste inte så mkt om själva sjukdomen anorexi, och de ville alltid att alla skulle äta gott och MYCKET.
Jag tog presentkortet på MAXI som ett slags "tjat" på att jag skulle käka.
Jag börjar gråta... jag börjar SKRIKA (!) och jag blir totalt vansinnig! Jag var så otacksam man bara kan bli! Det kvittade om det fanns annat på MAXI... det fanns ju kläder, cd-skivor, köksprylar...allt! men jag kunde inte se detta. Jag såg bara MAT MAT MAT.
Och inte nog med att jag skriker o gråter och är otacksam ända ut i fingerspetsarna... jag går dessutom iväg och SKÄR MIG!
All uppmärksamhet skulle minsann riktas mot mig (omedvetet tyckte jag det). Jag sket i andras känslor.. det var minsann jag jag JAG.
Stackars farmor o farfar...dom är verkligen världens underbaraste och mest godtrogna människor som finns (fanns för farfar, som är död nu). Dom försökte verkligen göra det bästa av min situation. Jag hade rätt nyligen flyttat från mamma o pappa (igen) till en egen lya, och det var väl så de tänkte... att jag behövde saker till hemmet. Vare sig det var mat, damsugarpåsar eller gardiner...
Det gör ONT i mig när jag minns detta, och därför har jag bara låtit mig minnas att jag blev otacksam för NÅN julklapp och grät. Inget mer.
När jag nu fick veta att det var ett presentkort från farmor o farfar, då känns det som en kniv hugger mig i bröstet... Hur FAN kunde jag bete mig så?????????????
...om ändå tiden gick att vrida tillbaka... fy fan vad jag hatar mig för vad jag gjorde den gången.
Jag ser tillbaka på detta, och jag fattar ju att jag inte var frisk eller mådde bra. Det var faktiskt anorexi-jävulen som härjade.
Hur jag betedde mig denna julen, är så extremt långt borta från hur jag normalt är. I vanliga fall skulle jag inte ens kunna spela upp det här på en teater... om det så var helt påhittat.
Det SKRÄMMER mig hur mycket anorexin kan göra med en. Hur den kan förändra en... det var inte Mezza.. det var det verkligen inte. Inte en sekund var det jag!
Nu har jag iallafall präntat ner detta minne... även om det skär i mitt hjärta, så har jag det nu svart på vitt. Jag får inte glömma viktiga saker... jag behöver komma ihåg, även om det gör ont. Jag måste det, för alla dom här minnena är min säkerhet att jag inte nånsin kommer falla tillbaka..
Tankar
Jag har fortsatt med mina funderingar... med vad jag varit med om... Jag har jagats inatt av konstiga drömmar. Mardrömmar...
Klart de är relaterade till verkligheten.. Men jag vet inte om jag pallar skriva om verkligheten i nuläget. Inte om den verkligheten iallafall. Det blir nog en annan gång...
Klart de är relaterade till verkligheten.. Men jag vet inte om jag pallar skriva om verkligheten i nuläget. Inte om den verkligheten iallafall. Det blir nog en annan gång...
...
Vad kan jag säga?
Ett stort TACK säger jag iallafall!
Tack till alla era varma kommentarer!
Känner mig djup och känslosam idag. Mycket tankar, mycket känslor, mycket minnen. Mycket analyserande.
Men det är okej. Jag har underbara läsare. Ni stöttar mig mer än ni tror med era kommentarer.
Det känns viktigt för mig att berätta om mig själv. Kanske inte så mycket själva händelserna, snarare hur jag upplevde det.
Varma vinterkramar till er alla! Och mycket värme till alla er som KÄMPAR därute!
Ett stort TACK säger jag iallafall!
Tack till alla era varma kommentarer!
Känner mig djup och känslosam idag. Mycket tankar, mycket känslor, mycket minnen. Mycket analyserande.
Men det är okej. Jag har underbara läsare. Ni stöttar mig mer än ni tror med era kommentarer.
Det känns viktigt för mig att berätta om mig själv. Kanske inte så mycket själva händelserna, snarare hur jag upplevde det.
Varma vinterkramar till er alla! Och mycket värme till alla er som KÄMPAR därute!
Minnen del 2
Hur blev det sen då?
Ja, eftersom folk inte lyssnade på mig, så blev det att jag blev ännu mer våghalsig. Jag gjorde det mesta för att folk skulle se mig. Jag blev ännu mer framåt.
Eftersom jag hade så lätt för att lära, så blev det stället jag fokuserade på.
Jag blev ännu bättre i skolan, var ännu mer intresserad osv. Klasskompisar fick för sig att om det var för många med bra betyg, så försvårade det för de andra att få bra betyg efteersom nivån "höjdes".
Jag blev expert på att redovisa. Då det sällan blev tyst i klassrummet när jag pratade, utvecklade jag redovisningarna till tillfällen jag ville engagera klassen.
Jag gjorde olika "uppgifter" för klassen i mina redovisningar så att budskapet skulle gå fram. Illustrerande uppgifter som lite teater tex.
Jag blandade in flera olika ämnen i olika redovisningar. Tex så skulle jag och min grupp redovisa svenska på öppet hus. Eftersom jag alltid älskat att sjunga, och det är något jag behärskar rätt bra, så gjorde vi en liten scetch ur Kristina från Duvemåla (som var poppis just då). Vi fick fram den svenska immigrationen och det blev såklart sång oxå.
Det var ju svensk historia!
Min kropp var såklart ännu problem. Nu inte bara med kommentarerna från både killar och tjejer. Det blev till ett hinder för att jag skulle visa vem jag var. Inte bara mina bröst...
Jag fick problem med axlar och rygg. Jag började (mot min vilja) bära lösa tröjjor, lager på lager.
I slutet av gymnasiet pratade jag med skolläkaren och han skickade en remiss till att förminska mina bröst.
Jag hade strulat m,ed maten i många år, men nu blev det betydligt mer. Jag ville verkligen ner i vikt. Jag krympte målmedvetet min magsäck tills jag blev mätt på ett halvt äpple. Jg gick såklart ner en del, men jag var långt ifrån underviktig.
Under 2a och 3e året i gymnasiet var det väldigt mycket. Min lillasyster fick anorexi, min mamma opererades flera gånger för cellförändringar och myom, min lillebror strulade till sig med socialen... Mamma o pappa flyttade till Stockholm (vi bodde i skåne då), jag flyttade hemifrån 2 gånger...
Min bästa vän försökte ta livet av sig...
Mitt i allt var det BUP. Jag gick på samtal där eftersom soc gjort en anmälan om att min morfar varit på mig... sexuellt ofredande.
Jag hade nästan inga pengar eftersom jag bodde själv. Jag och min katt fick klara oss på några hundralappar i månaden. Jag tog med mig mat och toa-papper från skolan tilloch med...
På allt detta kaos, så ville jag ju verkligen ha bra slutbetyg.
Men allt verkade ju funka så bra! Jag klarade mig. Jag fick bra betyg. Jag var alltid på bra humör. Jag var social... Det var inte många som visste att jag inte mådde bra. Mina närmaste vänner såg nog mer, men jag fattade inte att de insåg att jag hade nån ätstörning. Det var väldigt upp och ner med det, och jag fattade det definitivt inte själv. Jag vet att jag åt sallad eller knäckebrög till lunch i perioder, för att sen i andra perioder vräka i mig kött och sås. Klart jag inte gick ner i vikt så mycket....
Däremot kunde jag få (även om det var sällan) extrema utbrott. Jag tände till på en liten bagatell. Men det varade aldrig länge. Masken jag utarbetat i så ofantligt många år, åkte på lika snabbt som den föll av. Den msken kämpade jag länge med att få bort. Det tog lång tid innan jag ens fattade att den var där. Den hade blivit mitt skydd och jag trodde det var jag.
För att behålla vänner trodde jag att man skulle ställa upp och vara glad. Jag gjorde detta av automatik. Jag sa aldrig "nej, jag orkar inte" eller "nej jag vill inte". Det fanns inte i min värld.
Jag pratade inte med nån av lärarna, eftersom jag inte verkade ha nåt problem. Jag var ju bara lite udda.
Jag pratade däremot med min kurator på BUP. Hon var inte så himla bra, och passade egentligen inte mig. Jag var 17 och skulle inte va på BUP länge till. Det blev mer som en vänskapsrelation. Men en sak som hon sa fastnade faktiskt.
"Om du inte vrider ner tempot, så kommer du garanterat hamna i en depressione eller bli anorektisk som din syster"
De orden minns jag... Jag minns oxå att jag tyckte att jag inte hade nån möjlighet att varva ner... jag hade sslutbetygen att tänka på... jag hade egen lägenhet och katt... jag KUNDE inte offra all tid jagkämpat...bara för att hon tyckte att jag skulle ta det lugnare.
Så... ja, jag tog studenten. Fick 8 MVG, 4 G och resten VG i slutbetyg. Jag flyttade till min dåvarande pojkvän. Jag vikarierade lite på olika jobb. Jag sökte till komvux för att läsa upp en del betyg samt komplettera. Jag ville in på läkarlinjen.
Men så rasade allt.
I februari 2000, ett halvår efter studenten, tog jag beslutet att jag skulle bli anorektisk. Jag sa till mig själv (och skrev i dagboken) att jag skulle bli så sjuk att jag inte klarade av att ta mig upp. Jag skulle spy varenda gång jag varit tvungen attäta. Jag skulle bli så sjuk att jag hamnade på sjukhus.
Anledningen var... alla runt mig mådde så dåligt. Mina vänner, min familj... varför skulle jag jämt sticka ut? Varför skulle jag ha lyxen att må bra? Nej, jag förtjänade att må dåligt. Jag kände inte att jag var förunnad ett bra liv.
Varifrån den känslan kom, ja det kan jag spekulera om. Men jag är rätt säker på att det hade med utanförskapet i skolan, den ständiga känslan att inte duga, övergreppen av morfar....
Jag hade levt så länge med att inte duga att det inte kändes rätt att må bra. Det kändes onaturligt.
Efter skolan... jag jobbade på äldreboende, dagis/fritids, pluggade på komvux, och såsmåningom arbetspraktiserade jag på ett sjukhus på barnavdelningen.
Vi flyttade från lägenheten till hus. Jag sökte även 2 jobb på mina föräldrars arbeten uppe i stockholm.
Ja, jag låg verkligen i!
Jag tränade, jag spydde och jag gick ner i vikt.
Efter bara nån månads jobb i stockholm, då jag pendlade varje vecka, blev jag sjukskriven. Det var i maj -00 Jag bodde ju hemma hos mamma och pappa på veckorna, när jag inte var hemma i skåne/småland.
Eftersom min lillasyster hade anorexi, och var på väg ur den, så hade mamma och pappa rätt bra koll på den sjukdomen. Då pappa var min chef, sa han att jag var för smal, för sjuk för att jobba. Om jag hade en vilopuls under 50/min. så fick jag inte jobba. (av min systers anorexi hade de lärt sig att det inte alltid var vikten som var det viktigaste. Hon hade en vilopuls på 32, och det gjorde att hon akut fick läggas in trotts att hon inte var extremt mager)
Jag slutade jobba. Jag koncentrerade mig på att inte äta, samt att göra mig själv illa. I september var jag så dålig att jag fick läggas in på sjukan med dropp.
Jag hade väl nått mitt mål... som jag satte i februari... men jag reflekterade inte över det då.
Jag reflekterade inte heller över att det min kurator sagt, hade hänt. Jag fick både en svår depression och anorexi.
Och nu... snart 10 år efter mitt beslut den där dagen i februari... så är jag ännu sjukskriven. Jag har inte kvar ätstörningen, jag är inte i en lika djup depression, men jag har det jobbigt med personlighetsstörning och självbild. Jag har ångest, destruktiva tankar osv. Jag mår bättre än vad jag gjort på 10 år.
Vad är anledningen?
Ja, jag är övertygad om att det är en kompott av skola, stress, morfar, skev självbild... tillsammans med min egna inbyggda känslotröskel... smärttröskeln...
Vissa hade nog klarat av det liv jag haft riktigt bra. Men jag var en sån som sög åt mig allt. Människor föds olika.
Ni kan inte ana hur mkt jag analyserat av mig själv... Jag har sååå många tankar, så många saker jag klurat ut och förstått...
Jaja, det var väl lite minnen antar jag...
Ja, eftersom folk inte lyssnade på mig, så blev det att jag blev ännu mer våghalsig. Jag gjorde det mesta för att folk skulle se mig. Jag blev ännu mer framåt.
Eftersom jag hade så lätt för att lära, så blev det stället jag fokuserade på.
Jag blev ännu bättre i skolan, var ännu mer intresserad osv. Klasskompisar fick för sig att om det var för många med bra betyg, så försvårade det för de andra att få bra betyg efteersom nivån "höjdes".
Jag blev expert på att redovisa. Då det sällan blev tyst i klassrummet när jag pratade, utvecklade jag redovisningarna till tillfällen jag ville engagera klassen.
Jag gjorde olika "uppgifter" för klassen i mina redovisningar så att budskapet skulle gå fram. Illustrerande uppgifter som lite teater tex.
Jag blandade in flera olika ämnen i olika redovisningar. Tex så skulle jag och min grupp redovisa svenska på öppet hus. Eftersom jag alltid älskat att sjunga, och det är något jag behärskar rätt bra, så gjorde vi en liten scetch ur Kristina från Duvemåla (som var poppis just då). Vi fick fram den svenska immigrationen och det blev såklart sång oxå.
Det var ju svensk historia!
Min kropp var såklart ännu problem. Nu inte bara med kommentarerna från både killar och tjejer. Det blev till ett hinder för att jag skulle visa vem jag var. Inte bara mina bröst...
Jag fick problem med axlar och rygg. Jag började (mot min vilja) bära lösa tröjjor, lager på lager.
I slutet av gymnasiet pratade jag med skolläkaren och han skickade en remiss till att förminska mina bröst.
Jag hade strulat m,ed maten i många år, men nu blev det betydligt mer. Jag ville verkligen ner i vikt. Jag krympte målmedvetet min magsäck tills jag blev mätt på ett halvt äpple. Jg gick såklart ner en del, men jag var långt ifrån underviktig.
Under 2a och 3e året i gymnasiet var det väldigt mycket. Min lillasyster fick anorexi, min mamma opererades flera gånger för cellförändringar och myom, min lillebror strulade till sig med socialen... Mamma o pappa flyttade till Stockholm (vi bodde i skåne då), jag flyttade hemifrån 2 gånger...
Min bästa vän försökte ta livet av sig...
Mitt i allt var det BUP. Jag gick på samtal där eftersom soc gjort en anmälan om att min morfar varit på mig... sexuellt ofredande.
Jag hade nästan inga pengar eftersom jag bodde själv. Jag och min katt fick klara oss på några hundralappar i månaden. Jag tog med mig mat och toa-papper från skolan tilloch med...
På allt detta kaos, så ville jag ju verkligen ha bra slutbetyg.
Men allt verkade ju funka så bra! Jag klarade mig. Jag fick bra betyg. Jag var alltid på bra humör. Jag var social... Det var inte många som visste att jag inte mådde bra. Mina närmaste vänner såg nog mer, men jag fattade inte att de insåg att jag hade nån ätstörning. Det var väldigt upp och ner med det, och jag fattade det definitivt inte själv. Jag vet att jag åt sallad eller knäckebrög till lunch i perioder, för att sen i andra perioder vräka i mig kött och sås. Klart jag inte gick ner i vikt så mycket....
Däremot kunde jag få (även om det var sällan) extrema utbrott. Jag tände till på en liten bagatell. Men det varade aldrig länge. Masken jag utarbetat i så ofantligt många år, åkte på lika snabbt som den föll av. Den msken kämpade jag länge med att få bort. Det tog lång tid innan jag ens fattade att den var där. Den hade blivit mitt skydd och jag trodde det var jag.
För att behålla vänner trodde jag att man skulle ställa upp och vara glad. Jag gjorde detta av automatik. Jag sa aldrig "nej, jag orkar inte" eller "nej jag vill inte". Det fanns inte i min värld.
Jag pratade inte med nån av lärarna, eftersom jag inte verkade ha nåt problem. Jag var ju bara lite udda.
Jag pratade däremot med min kurator på BUP. Hon var inte så himla bra, och passade egentligen inte mig. Jag var 17 och skulle inte va på BUP länge till. Det blev mer som en vänskapsrelation. Men en sak som hon sa fastnade faktiskt.
"Om du inte vrider ner tempot, så kommer du garanterat hamna i en depressione eller bli anorektisk som din syster"
De orden minns jag... Jag minns oxå att jag tyckte att jag inte hade nån möjlighet att varva ner... jag hade sslutbetygen att tänka på... jag hade egen lägenhet och katt... jag KUNDE inte offra all tid jagkämpat...bara för att hon tyckte att jag skulle ta det lugnare.
Så... ja, jag tog studenten. Fick 8 MVG, 4 G och resten VG i slutbetyg. Jag flyttade till min dåvarande pojkvän. Jag vikarierade lite på olika jobb. Jag sökte till komvux för att läsa upp en del betyg samt komplettera. Jag ville in på läkarlinjen.
Men så rasade allt.
I februari 2000, ett halvår efter studenten, tog jag beslutet att jag skulle bli anorektisk. Jag sa till mig själv (och skrev i dagboken) att jag skulle bli så sjuk att jag inte klarade av att ta mig upp. Jag skulle spy varenda gång jag varit tvungen attäta. Jag skulle bli så sjuk att jag hamnade på sjukhus.
Anledningen var... alla runt mig mådde så dåligt. Mina vänner, min familj... varför skulle jag jämt sticka ut? Varför skulle jag ha lyxen att må bra? Nej, jag förtjänade att må dåligt. Jag kände inte att jag var förunnad ett bra liv.
Varifrån den känslan kom, ja det kan jag spekulera om. Men jag är rätt säker på att det hade med utanförskapet i skolan, den ständiga känslan att inte duga, övergreppen av morfar....
Jag hade levt så länge med att inte duga att det inte kändes rätt att må bra. Det kändes onaturligt.
Efter skolan... jag jobbade på äldreboende, dagis/fritids, pluggade på komvux, och såsmåningom arbetspraktiserade jag på ett sjukhus på barnavdelningen.
Vi flyttade från lägenheten till hus. Jag sökte även 2 jobb på mina föräldrars arbeten uppe i stockholm.
Ja, jag låg verkligen i!
Jag tränade, jag spydde och jag gick ner i vikt.
Efter bara nån månads jobb i stockholm, då jag pendlade varje vecka, blev jag sjukskriven. Det var i maj -00 Jag bodde ju hemma hos mamma och pappa på veckorna, när jag inte var hemma i skåne/småland.
Eftersom min lillasyster hade anorexi, och var på väg ur den, så hade mamma och pappa rätt bra koll på den sjukdomen. Då pappa var min chef, sa han att jag var för smal, för sjuk för att jobba. Om jag hade en vilopuls under 50/min. så fick jag inte jobba. (av min systers anorexi hade de lärt sig att det inte alltid var vikten som var det viktigaste. Hon hade en vilopuls på 32, och det gjorde att hon akut fick läggas in trotts att hon inte var extremt mager)
Jag slutade jobba. Jag koncentrerade mig på att inte äta, samt att göra mig själv illa. I september var jag så dålig att jag fick läggas in på sjukan med dropp.
Jag hade väl nått mitt mål... som jag satte i februari... men jag reflekterade inte över det då.
Jag reflekterade inte heller över att det min kurator sagt, hade hänt. Jag fick både en svår depression och anorexi.
Och nu... snart 10 år efter mitt beslut den där dagen i februari... så är jag ännu sjukskriven. Jag har inte kvar ätstörningen, jag är inte i en lika djup depression, men jag har det jobbigt med personlighetsstörning och självbild. Jag har ångest, destruktiva tankar osv. Jag mår bättre än vad jag gjort på 10 år.
Vad är anledningen?
Ja, jag är övertygad om att det är en kompott av skola, stress, morfar, skev självbild... tillsammans med min egna inbyggda känslotröskel... smärttröskeln...
Vissa hade nog klarat av det liv jag haft riktigt bra. Men jag var en sån som sög åt mig allt. Människor föds olika.
Ni kan inte ana hur mkt jag analyserat av mig själv... Jag har sååå många tankar, så många saker jag klurat ut och förstått...
Jaja, det var väl lite minnen antar jag...
Minnen...
Först: jag har uppdaterat bloggarna jag läser i länk-kolumnen!
Minnen...ja...
Jag klandrar ofta mig själv för allt som har hänt mig. Rent intelektuellt kaan jag se att det ofta inte är mitt fel, att jag gjorde mitt bästa, att jag inte hade andra val i just den situationen osv. Men det är skillnad på intellekt och känslor. För även om jag vet en sak, så kan känslorna mycket väl säga en annan.
Som mobbningen i skolan tex.
Många kanske inte hade uppfattat det som mobbing, men en sak har jag minsann lärt mig, och det att varje människa är unik och har sin egen sårbarhetströskel.
Jag blev inte slagen i skolan. Jag blev inte förföljd på rasterna eller på vägen hem.
Men jag blev utsatt för vad jag upplevde dt, psykisk mobbing.
Jag blev utfyst. Folk snackade om mig. Jag fick höra saker på omvägar om mig. Jag behandlades som om jagvar dum. Jag fick höra mindre snälla saker och ord.
Nu efteråt kan jag se varför. Och mycket handlade om avundsjuka.
Jag var bra i skolan, har alltid haft lätt att lära. Jag utvecklade tidigt former, fick stora bröst. När andra inte hade en tillstymmelse till figur, var jag utvecklad som attan.
Jag tyckte dessutom det var roligt att lära sig saker i skolan.
Sen saker som jag beskyller mig själv för.
Jag var klassens clown. Jag spexade, jag var med i Luciatåg och teatrar. Jag visade gärna upp min konst på skolans utställningar osv. Jag hade lätt för att prata och redovisa.
Om jag inte varit så framåt så kanske det hade gått bättre? Om jag dragit ner på tempot lite... hade jag kanske blivit mer accepterad?
Eller?
Även det beteendet vet jag numera anledningen till.
Eftersom vi flyttade ofta, och jag därmed ofta bytte skola, kändes det såklart viktigt att jag fick nya kompisar med jämna mellanrum.
Och hur får man nya kompisar? Jo man är snäll, rolig, ställer upp osv.
Och dessutom... för att kunna klara av nya skolor, med nya lärare och ämnen, så måste man hänga med rätt bra på lektionerna. Och skaffar man sig bra relationer med lärarna, så vet man bättre hur de funkar med ämnena och betygen.
Så... jag blev DUKTIG. På alla plan.
Jag var duktig i komisrelationerna. Jag var duktig på lektionerna, och jag var duktig med lärarna.
Som ett exempel på mitt clown-beteende, kan jag ju säga att jag bland annat skakade hand en timme med alla i den nya skolan (9e klass) på lunchrasten. Många tyckte jag var helt puckad såklart, men jag var ju iallafall rolig.
I lågstadiet accepterade jaag att killarna släpade mig i håret i korridoren. Jag var inte ett dugg hår-öm, och eftersom nästan alla anddra var det, så var det ju lite coolt.
Jag var dock aldrig rolig på ett elakt eller oförskämt sätt.
I högstadiet och gymnasiet blev jag kallad Pamela Anderson pga mina bröst. Jag hade storlek 70E-F och jag är blond.
Men det värsta var nog ändå tillfälllena när jag verkligen skulle säga nåt viktigt och ingen lysssnade. Det kunde vara att nåt skulle hända på skolan tex. Men eftersom ingen lyssnade så kom det som en överaskning för de flesta. Och det var inte alltid det var trevliga överaskningar.
När jag svarade på en fråga i klassrummet, struntade folk i att lyssna på mig. De pratade/skvallrad om annat istället.
När jag skulle göra muntliga redovisningar var det inte många i klassen som brydde sig om att jag stod där framme och pratade. Ibland gick t o m lärarna in för att avbryta dem och säga att jag faktiskt höll på och prata.
Om det var ett gäng som stod och snackade om nåt, och jag råkade gå förbi, tystnade de genast. Det var inte nödvändigtvis mig de pratade om, men det var ofta om nåt som de inte tyckte att jag borde veta. Och det kunde vara allt från andra människor, till att det var nåt extra möte med skolan eller nån läxa.
Jag vet att det snackades skit om min kropp och folk tyckte att jag fjäskade för lärarna. Jag fjäskade verkligen inte., men jag gjorde mina läxor, och jag var frågvis på lektionerna för jag ville veta mer.
Jag har alltid tyckt om att ha kläder som framhäver min figur. I lösa kläder har jag alltid bara kännt mig tjock.
Men med tajta tröjor och stora bröst... som tonåring... ja, då är man en diva som tror hon e Pamela Anderson. (och nej, SÅ tajta eller ens utmanande var de definitivt INTE! Och diva var jag heller absolut inte.)
För att folk skulle tycka om mig var jag alltid glad. Jag visade sällan andra känslor. Tyvärr gjorde det att mina klasskompisar inte brydde sig eller tänkte efter vad de sa till eller om mig.
fortsättning följer....
Minnen...ja...
Jag klandrar ofta mig själv för allt som har hänt mig. Rent intelektuellt kaan jag se att det ofta inte är mitt fel, att jag gjorde mitt bästa, att jag inte hade andra val i just den situationen osv. Men det är skillnad på intellekt och känslor. För även om jag vet en sak, så kan känslorna mycket väl säga en annan.
Som mobbningen i skolan tex.
Många kanske inte hade uppfattat det som mobbing, men en sak har jag minsann lärt mig, och det att varje människa är unik och har sin egen sårbarhetströskel.
Jag blev inte slagen i skolan. Jag blev inte förföljd på rasterna eller på vägen hem.
Men jag blev utsatt för vad jag upplevde dt, psykisk mobbing.
Jag blev utfyst. Folk snackade om mig. Jag fick höra saker på omvägar om mig. Jag behandlades som om jagvar dum. Jag fick höra mindre snälla saker och ord.
Nu efteråt kan jag se varför. Och mycket handlade om avundsjuka.
Jag var bra i skolan, har alltid haft lätt att lära. Jag utvecklade tidigt former, fick stora bröst. När andra inte hade en tillstymmelse till figur, var jag utvecklad som attan.
Jag tyckte dessutom det var roligt att lära sig saker i skolan.
Sen saker som jag beskyller mig själv för.
Jag var klassens clown. Jag spexade, jag var med i Luciatåg och teatrar. Jag visade gärna upp min konst på skolans utställningar osv. Jag hade lätt för att prata och redovisa.
Om jag inte varit så framåt så kanske det hade gått bättre? Om jag dragit ner på tempot lite... hade jag kanske blivit mer accepterad?
Eller?
Även det beteendet vet jag numera anledningen till.
Eftersom vi flyttade ofta, och jag därmed ofta bytte skola, kändes det såklart viktigt att jag fick nya kompisar med jämna mellanrum.
Och hur får man nya kompisar? Jo man är snäll, rolig, ställer upp osv.
Och dessutom... för att kunna klara av nya skolor, med nya lärare och ämnen, så måste man hänga med rätt bra på lektionerna. Och skaffar man sig bra relationer med lärarna, så vet man bättre hur de funkar med ämnena och betygen.
Så... jag blev DUKTIG. På alla plan.
Jag var duktig i komisrelationerna. Jag var duktig på lektionerna, och jag var duktig med lärarna.
Som ett exempel på mitt clown-beteende, kan jag ju säga att jag bland annat skakade hand en timme med alla i den nya skolan (9e klass) på lunchrasten. Många tyckte jag var helt puckad såklart, men jag var ju iallafall rolig.
I lågstadiet accepterade jaag att killarna släpade mig i håret i korridoren. Jag var inte ett dugg hår-öm, och eftersom nästan alla anddra var det, så var det ju lite coolt.
Jag var dock aldrig rolig på ett elakt eller oförskämt sätt.
I högstadiet och gymnasiet blev jag kallad Pamela Anderson pga mina bröst. Jag hade storlek 70E-F och jag är blond.
Men det värsta var nog ändå tillfälllena när jag verkligen skulle säga nåt viktigt och ingen lysssnade. Det kunde vara att nåt skulle hända på skolan tex. Men eftersom ingen lyssnade så kom det som en överaskning för de flesta. Och det var inte alltid det var trevliga överaskningar.
När jag svarade på en fråga i klassrummet, struntade folk i att lyssna på mig. De pratade/skvallrad om annat istället.
När jag skulle göra muntliga redovisningar var det inte många i klassen som brydde sig om att jag stod där framme och pratade. Ibland gick t o m lärarna in för att avbryta dem och säga att jag faktiskt höll på och prata.
Om det var ett gäng som stod och snackade om nåt, och jag råkade gå förbi, tystnade de genast. Det var inte nödvändigtvis mig de pratade om, men det var ofta om nåt som de inte tyckte att jag borde veta. Och det kunde vara allt från andra människor, till att det var nåt extra möte med skolan eller nån läxa.
Jag vet att det snackades skit om min kropp och folk tyckte att jag fjäskade för lärarna. Jag fjäskade verkligen inte., men jag gjorde mina läxor, och jag var frågvis på lektionerna för jag ville veta mer.
Jag har alltid tyckt om att ha kläder som framhäver min figur. I lösa kläder har jag alltid bara kännt mig tjock.
Men med tajta tröjor och stora bröst... som tonåring... ja, då är man en diva som tror hon e Pamela Anderson. (och nej, SÅ tajta eller ens utmanande var de definitivt INTE! Och diva var jag heller absolut inte.)
För att folk skulle tycka om mig var jag alltid glad. Jag visade sällan andra känslor. Tyvärr gjorde det att mina klasskompisar inte brydde sig eller tänkte efter vad de sa till eller om mig.
fortsättning följer....
