Mezzas rosa blogg

Ja, jag har ju ett intresse.. och därav även min utbildning. En del av er, främst gamla läsare, har nog sett en viss förändring i bla min blogglista... Kategorin på bloggar jag följer har blivit mer psyk-relaterad.

Mitt intresse har länge varit psykiatri i många av dess former. Jag pluggade till mentalskötare för inte så länge sen eftersom jag i mig känner ett behov att få hjälpa. Nu blev det ju inte så att jag jobbade som mentalskötare precis, utan jag fick jobb på en plastikklinik (där jag nu inte jobbar kvar). Sen blev det åter 100% sjukskrivning, och nu börjar snart en annan skola på 50%.

Men jag har ju ändå kvar intresset. Eller jag vet inte riktigt vad man ska kalla det, för det är mer än ett intresse... jag känner ett behov av att hjälpa så gott jag kan.

Eftersom jag har en hel del erfarenhet inom ämnet, så har jag inte heller svårt att sätta mig in i andras situationer.

Jag kollar in på bloggar, jag skriver nån kommentar och ibland får jag kommentarer tillbaka.
Det som jag väl vill förklara, är att det jag skriver hos Er, det är SPECIELLT för er... Är du ätstörd, och har en undran, då försöker jag svara utifrån din situation. Har du isolerat dig av ångest, så svarar jag efter just den situationen, osv.
När jag var som sjukast (vare sig det var ätstörningar eller borderline eller depression eller vad det nu var...) va det så många som ville hjälpa men ofta blev det lite fel ändå.
Jag ville ha svar på en fråga, inte en föreläsning på hur jag skulle göra för att bli frisk...

Ex (väldigt generaliserat exempel):

-Ska jag köpa denna tröjan?
-Nja, det e väl inte det som är saken va? Du kanske ska lägga mer energi på att fundera om du vill bli frisk? För då har du svaret på din fråga... du vill bli frisk men då kommer du gå upp i vikt och du kan inte ha tröjan..

Men det var ju inte det jag ville få svar på!  Jag ville just NU finnas i stunden, kunna få va vanlig och shoppa lite. Jag ville inte ha en föreläsning..

Jag tror det är viktigt att få vara lite vanlig då o då fastän man är sjuk... och det skulle kännas hemskt om man inte fick det.
Men anhöriga eller (som tex jag som bara bloggar) andra som vill finnas till kan nog ha lite svårt för det. Om man inte träffar personen så ofta, så kan det lätt bara bli det där förmedlandet att man ska ta hand om sig, att man måste vara motiverad för att bli frisk osv. Istället för att kanske bara ta en fika eller se en bio tillsammans.

Jag säger INTE att man inte ska låta bli att prata om sånt... nejnejnej.. det är viktigt att "den sjuka" får veta att det finns en omsorg, en tanke hos den andra... att den personen bryr sig.
Men det är oxå viktigt att man får chansen att vara vanlig. Ha skoj, skratta, vara allvarlig om annat osv.

Man får liksom inte glömma att det även finns ett LIV. Och framhärdar man inte det, är det ännu lättare att falla ner i att bara vara en SJUKDOM.

Äh, jag vet inte om ni hängde med i mina tankebanor...
Jag e nog lite febrig och slö, så jag är nog inte så sammanhängande alla gånger...

Föresten. Det blev inget ritande med datorn.. det blev till att fixa fransk manikyr-naglar istället ;)

Kram på er!