Mezzas rosa blogg

Hur blev det sen då?

Ja, eftersom folk inte lyssnade på mig, så blev det att jag blev ännu mer våghalsig. Jag gjorde det mesta för att folk skulle se mig. Jag blev ännu mer framåt.
Eftersom jag hade så lätt för att lära, så blev det stället jag fokuserade på.
Jag blev ännu bättre i skolan, var ännu mer intresserad osv. Klasskompisar fick för sig att om det var för många med bra betyg, så försvårade det för de andra att få bra betyg efteersom nivån "höjdes".

Jag blev expert på att redovisa. Då det sällan blev tyst i klassrummet när jag pratade, utvecklade jag redovisningarna till tillfällen jag ville engagera klassen.
Jag gjorde olika "uppgifter" för klassen i mina redovisningar så att budskapet skulle gå fram. Illustrerande uppgifter som lite teater tex.
Jag blandade in flera olika ämnen i olika redovisningar. Tex så skulle jag och min grupp redovisa svenska på öppet hus. Eftersom jag alltid älskat att sjunga, och det är något jag behärskar rätt bra, så gjorde vi en liten scetch ur Kristina från Duvemåla (som var poppis just då). Vi fick fram den svenska immigrationen och det blev såklart sång oxå.
Det var ju svensk historia!

Min kropp var såklart ännu problem. Nu inte bara med kommentarerna från både killar och tjejer. Det blev till ett hinder för att jag skulle visa vem jag var. Inte bara mina bröst...
Jag fick problem med axlar och rygg. Jag började (mot min vilja) bära lösa tröjjor, lager på lager.
I slutet av gymnasiet pratade jag med skolläkaren och han skickade en remiss till att förminska mina bröst.
Jag hade strulat m,ed maten i många år, men nu blev det betydligt mer. Jag ville verkligen ner i vikt. Jag krympte målmedvetet min magsäck tills jag blev mätt på ett halvt äpple. Jg gick såklart ner en del, men jag var långt ifrån underviktig.

Under 2a och 3e året i gymnasiet var det väldigt mycket. Min lillasyster fick anorexi, min mamma opererades flera gånger för cellförändringar och myom, min lillebror strulade till sig med socialen... Mamma o pappa flyttade till Stockholm (vi bodde i skåne då), jag flyttade hemifrån 2 gånger...
Min bästa vän försökte ta livet av sig...
Mitt i allt var det BUP. Jag gick på samtal där eftersom soc gjort en anmälan om att  min morfar varit på mig... sexuellt ofredande.
Jag hade nästan inga pengar eftersom jag bodde själv. Jag och min katt fick klara oss på några hundralappar i månaden. Jag tog med mig mat och toa-papper från skolan tilloch med...
På allt detta kaos, så ville jag ju verkligen ha bra slutbetyg.

Men allt verkade ju funka så bra! Jag klarade mig. Jag fick bra betyg. Jag var alltid på bra humör. Jag var social... Det var inte många som visste att jag inte mådde bra. Mina närmaste vänner såg nog mer, men jag fattade inte att de insåg att jag hade nån ätstörning. Det var väldigt upp och ner med det, och jag fattade det definitivt inte själv. Jag vet att jag åt sallad eller knäckebrög till lunch i perioder, för att sen i andra perioder vräka i mig kött och sås. Klart jag inte gick ner i vikt så mycket....

Däremot kunde jag få (även om det var sällan) extrema utbrott. Jag tände till på en liten bagatell. Men det varade aldrig länge. Masken jag utarbetat i så ofantligt många år, åkte på lika snabbt som den föll av. Den msken kämpade jag länge med att få bort. Det tog lång tid innan jag ens fattade att den var där. Den hade blivit mitt skydd och jag trodde det var jag.

För att behålla vänner trodde jag att man skulle ställa upp och vara glad. Jag gjorde detta av automatik. Jag sa aldrig "nej, jag orkar inte" eller "nej jag vill inte". Det fanns inte i min värld.

Jag pratade inte med nån av lärarna, eftersom jag inte verkade ha nåt problem. Jag var ju bara lite udda.
Jag pratade däremot med min kurator på BUP. Hon var inte så himla bra, och passade egentligen inte mig. Jag var 17 och skulle inte va på BUP länge till. Det blev mer som en vänskapsrelation. Men en sak som hon sa fastnade faktiskt.
"Om du inte vrider ner tempot, så kommer du garanterat hamna i en depressione eller bli anorektisk som din syster"
De orden minns jag... Jag minns oxå att jag tyckte att jag inte hade nån möjlighet att varva ner... jag hade sslutbetygen att tänka på... jag hade egen lägenhet och katt... jag KUNDE inte offra all tid jagkämpat...bara för att hon tyckte att jag skulle ta det lugnare.

Så... ja, jag tog studenten. Fick 8 MVG, 4 G och resten VG i slutbetyg. Jag flyttade till min dåvarande pojkvän. Jag vikarierade lite på olika jobb. Jag sökte till komvux för att läsa upp en del betyg samt komplettera. Jag ville in på läkarlinjen.
Men så rasade allt.
I februari 2000, ett halvår efter studenten, tog jag beslutet att jag skulle bli anorektisk. Jag sa till mig själv (och skrev i dagboken) att jag skulle bli så sjuk att jag inte klarade av att ta mig upp. Jag skulle spy varenda gång jag varit tvungen attäta. Jag skulle bli så sjuk att jag hamnade på sjukhus.
Anledningen var... alla runt mig mådde så dåligt. Mina vänner, min familj... varför skulle jag jämt sticka ut? Varför skulle jag ha lyxen att må bra? Nej, jag förtjänade att må dåligt. Jag kände inte att jag var förunnad ett bra liv.
Varifrån den känslan kom, ja det kan jag spekulera om. Men jag är rätt säker på att det hade med utanförskapet i skolan, den ständiga känslan att inte duga, övergreppen av morfar....
Jag hade levt så länge med att inte duga att det inte kändes rätt att må bra. Det kändes onaturligt.

Efter skolan... jag jobbade på äldreboende, dagis/fritids, pluggade på komvux, och såsmåningom arbetspraktiserade jag på ett sjukhus på barnavdelningen.
Vi flyttade från lägenheten till hus. Jag sökte även 2 jobb på mina föräldrars arbeten uppe i stockholm.
Ja, jag låg verkligen i!
Jag tränade, jag spydde och jag gick ner i vikt.
Efter bara nån månads jobb i stockholm, då jag pendlade varje vecka, blev jag sjukskriven. Det var i maj -00 Jag bodde ju hemma hos mamma och pappa på veckorna, när jag inte var hemma i skåne/småland.
Eftersom min lillasyster hade anorexi, och var på väg ur den, så hade mamma och pappa rätt bra koll på den sjukdomen. Då pappa var min chef, sa han att jag var för smal, för sjuk för att jobba. Om jag hade en vilopuls under 50/min. så fick jag inte jobba. (av min systers anorexi hade de lärt sig att det inte alltid var vikten som var det viktigaste. Hon hade en vilopuls på 32, och det gjorde att hon akut fick läggas in trotts att hon inte var extremt mager)

Jag slutade jobba. Jag koncentrerade mig på att inte äta, samt att göra mig själv illa. I september var jag så dålig att jag fick läggas in på sjukan med dropp.

Jag hade väl nått mitt mål... som jag satte i februari... men jag reflekterade inte över det då.
Jag reflekterade inte heller över att det min kurator sagt, hade hänt. Jag fick både en svår depression och anorexi.

Och nu... snart 10 år efter mitt beslut den där dagen i februari... så är jag ännu sjukskriven. Jag har inte kvar ätstörningen, jag är inte i en lika djup depression, men jag har det jobbigt med personlighetsstörning och självbild. Jag har ångest, destruktiva tankar osv. Jag mår bättre än vad jag gjort på 10 år.

Vad är anledningen?
Ja, jag är övertygad om att det är en kompott av skola, stress, morfar, skev självbild... tillsammans med min egna inbyggda känslotröskel... smärttröskeln...

Vissa hade nog klarat av det liv jag haft riktigt bra. Men jag var en sån som sög åt mig allt. Människor föds olika.

Ni kan inte ana hur mkt jag analyserat av mig själv... Jag har sååå många tankar, så många saker jag klurat ut och förstått...

Jaja, det var väl lite minnen antar jag...