Mezzas rosa blogg

Först: jag har uppdaterat bloggarna jag läser i länk-kolumnen!

Minnen...ja...
Jag klandrar ofta mig själv för allt som har hänt mig. Rent intelektuellt kaan jag se att det ofta inte är mitt fel, att jag gjorde mitt bästa, att jag inte hade andra val i just den situationen osv. Men det är skillnad på intellekt och känslor. För även om jag vet en sak, så kan känslorna mycket väl säga en annan.

Som mobbningen i skolan tex.
Många kanske inte hade uppfattat det som mobbing, men en sak har jag minsann lärt mig, och det att varje människa är unik och har sin egen sårbarhetströskel.

Jag blev inte slagen i skolan. Jag blev inte förföljd på rasterna eller på vägen hem.
Men jag blev utsatt för vad jag upplevde dt, psykisk mobbing.

Jag blev utfyst. Folk snackade om mig. Jag fick höra saker på omvägar om mig. Jag behandlades som om jagvar dum. Jag fick höra mindre snälla saker och ord.

Nu efteråt kan jag se varför. Och mycket handlade om avundsjuka.
Jag var bra i skolan, har alltid haft lätt att lära. Jag utvecklade tidigt former, fick stora bröst. När andra inte hade en tillstymmelse till figur, var jag utvecklad som attan.
Jag tyckte dessutom det var roligt att lära sig saker i skolan.

Sen saker som jag beskyller mig själv för.
Jag var klassens clown. Jag spexade, jag var med i Luciatåg och teatrar. Jag visade gärna upp min konst på skolans utställningar osv. Jag hade lätt för att prata och redovisa.
Om jag inte varit så framåt så kanske det hade gått bättre? Om jag dragit ner på tempot lite... hade jag kanske blivit mer accepterad?
Eller?

Även det beteendet vet jag numera anledningen till.
Eftersom vi flyttade ofta, och jag därmed ofta bytte skola, kändes det såklart viktigt att jag fick nya kompisar med jämna mellanrum.
Och hur får man nya kompisar? Jo man är snäll, rolig, ställer upp osv.
Och dessutom... för att kunna klara av nya skolor, med nya lärare och ämnen, så måste man hänga med rätt bra på lektionerna. Och skaffar man sig bra relationer med lärarna, så vet man bättre hur de funkar med ämnena och betygen.

Så... jag blev DUKTIG. På alla plan.
Jag var duktig i komisrelationerna. Jag var duktig på lektionerna, och jag var duktig med lärarna.

Som ett exempel på mitt clown-beteende, kan jag ju säga att jag bland annat skakade hand en timme med alla i den nya skolan (9e klass) på lunchrasten. Många tyckte jag var helt puckad såklart, men jag var ju iallafall rolig.
I lågstadiet accepterade jaag att killarna släpade mig i håret i korridoren. Jag var inte ett dugg hår-öm, och eftersom nästan alla anddra var det, så var det ju lite coolt.

Jag var dock aldrig rolig på ett elakt eller oförskämt sätt.

I högstadiet och gymnasiet blev jag kallad Pamela Anderson pga mina bröst. Jag hade storlek 70E-F och jag är blond.

Men det värsta var nog ändå tillfälllena när jag verkligen skulle säga nåt viktigt och ingen lysssnade. Det kunde vara att nåt skulle hända på skolan tex. Men eftersom ingen lyssnade så kom det som en överaskning för de flesta. Och det var inte alltid det var trevliga överaskningar.
När jag svarade på en fråga i klassrummet, struntade folk i att lyssna på mig. De pratade/skvallrad om annat istället.
När jag skulle göra muntliga redovisningar var det inte många i klassen som brydde sig om att jag stod där framme och pratade. Ibland gick t o m lärarna in för att avbryta dem och säga att jag faktiskt höll på och prata.

Om det var ett gäng som stod och snackade om nåt, och jag råkade gå förbi, tystnade de genast. Det var inte nödvändigtvis mig de pratade om, men det var ofta om nåt som de inte tyckte att jag borde veta. Och det kunde vara allt från andra människor, till att det var nåt extra möte med skolan eller nån läxa.

Jag vet att det snackades skit om min kropp och folk tyckte att jag fjäskade för lärarna. Jag fjäskade verkligen inte., men jag gjorde mina läxor, och jag var frågvis på lektionerna för jag ville veta mer.
Jag har alltid tyckt om att ha kläder som framhäver min figur. I lösa kläder har jag alltid bara kännt mig tjock.
Men med tajta tröjor och stora bröst... som tonåring... ja, då är man en diva som tror hon e Pamela Anderson. (och nej, SÅ tajta eller ens utmanande var de definitivt INTE! Och diva var jag heller absolut inte.)

För att folk skulle tycka om mig var jag alltid glad. Jag visade sällan andra känslor. Tyvärr gjorde det att mina klasskompisar inte brydde sig eller tänkte efter vad de sa till eller om mig.

fortsättning följer....