Svårt minne
Under julen kom jag ifatt ett minne... ett hemskt sådant. Jag har vetat om det, men jag har bara vetat lite grann. Men under julen fick jag det berättat för mig, och fy fan vad ont det gjorde.
Det handlar om en julafton...
Jag var anorektisk, så det måste varit 2000 eller 2001.
Julen firades med familjen i Stockholm. Dom i gänget som bor i skåne, hade åkt upp. Bland dom så fanns farmor och farfar. Resan för dom var lixom inte en klackspark heller, eftersom de var gamla o farfar inte så himla kry.
Iallafall. Jag var inne i min ätstörning rejält, och även i mitt skärarbeteende. Det hade blivit mkt kring mig och allt om mig... jag var världens skit som bara skrek och grät (rättaresagt, anorexin skrek o grät). Jag var verkligen ett monster.
Julen är i vår familj (och särskillt hos/med farmor o farfar) extremt inriktad på mat. Jag kkommer inte ihåg hur jag var med maten just den dagen men jag vet att det inte var roligt iallafall. Hursomhelst är det inte det minnet handlar om.
Minnet handlar om tomten.
Tomten kom, delade ut klappar och gick. Klappöppningen började...
Farmor o farfar har en himla massa barnbarn, och även barnbarnsbarn... och dom lever på en snål pension. Farmor o farfar ger alla klappar, men jag vet att det verkligen tar stryk på deras ekonomi ett bra tag efter.
Denna julen fick jag ett presentkort av dom. Jag fick säkert även typ vantar eller sockar som farmor gjort... Presentkort var ju smidigt... ofta var det ju på kläder o sånt, vilket jag verkligen behövde eftersom vikten pendlade hursomhelst.
Men det var inte det presentkortet var till...
Det var ett presentkort på MAXI.
Farmor o farfar visste inte så mkt om själva sjukdomen anorexi, och de ville alltid att alla skulle äta gott och MYCKET.
Jag tog presentkortet på MAXI som ett slags "tjat" på att jag skulle käka.
Jag börjar gråta... jag börjar SKRIKA (!) och jag blir totalt vansinnig! Jag var så otacksam man bara kan bli! Det kvittade om det fanns annat på MAXI... det fanns ju kläder, cd-skivor, köksprylar...allt! men jag kunde inte se detta. Jag såg bara MAT MAT MAT.
Och inte nog med att jag skriker o gråter och är otacksam ända ut i fingerspetsarna... jag går dessutom iväg och SKÄR MIG!
All uppmärksamhet skulle minsann riktas mot mig (omedvetet tyckte jag det). Jag sket i andras känslor.. det var minsann jag jag JAG.
Stackars farmor o farfar...dom är verkligen världens underbaraste och mest godtrogna människor som finns (fanns för farfar, som är död nu). Dom försökte verkligen göra det bästa av min situation. Jag hade rätt nyligen flyttat från mamma o pappa (igen) till en egen lya, och det var väl så de tänkte... att jag behövde saker till hemmet. Vare sig det var mat, damsugarpåsar eller gardiner...
Det gör ONT i mig när jag minns detta, och därför har jag bara låtit mig minnas att jag blev otacksam för NÅN julklapp och grät. Inget mer.
När jag nu fick veta att det var ett presentkort från farmor o farfar, då känns det som en kniv hugger mig i bröstet... Hur FAN kunde jag bete mig så?????????????
...om ändå tiden gick att vrida tillbaka... fy fan vad jag hatar mig för vad jag gjorde den gången.
Jag ser tillbaka på detta, och jag fattar ju att jag inte var frisk eller mådde bra. Det var faktiskt anorexi-jävulen som härjade.
Hur jag betedde mig denna julen, är så extremt långt borta från hur jag normalt är. I vanliga fall skulle jag inte ens kunna spela upp det här på en teater... om det så var helt påhittat.
Det SKRÄMMER mig hur mycket anorexin kan göra med en. Hur den kan förändra en... det var inte Mezza.. det var det verkligen inte. Inte en sekund var det jag!
Nu har jag iallafall präntat ner detta minne... även om det skär i mitt hjärta, så har jag det nu svart på vitt. Jag får inte glömma viktiga saker... jag behöver komma ihåg, även om det gör ont. Jag måste det, för alla dom här minnena är min säkerhet att jag inte nånsin kommer falla tillbaka..
Det handlar om en julafton...
Jag var anorektisk, så det måste varit 2000 eller 2001.
Julen firades med familjen i Stockholm. Dom i gänget som bor i skåne, hade åkt upp. Bland dom så fanns farmor och farfar. Resan för dom var lixom inte en klackspark heller, eftersom de var gamla o farfar inte så himla kry.
Iallafall. Jag var inne i min ätstörning rejält, och även i mitt skärarbeteende. Det hade blivit mkt kring mig och allt om mig... jag var världens skit som bara skrek och grät (rättaresagt, anorexin skrek o grät). Jag var verkligen ett monster.
Julen är i vår familj (och särskillt hos/med farmor o farfar) extremt inriktad på mat. Jag kkommer inte ihåg hur jag var med maten just den dagen men jag vet att det inte var roligt iallafall. Hursomhelst är det inte det minnet handlar om.
Minnet handlar om tomten.
Tomten kom, delade ut klappar och gick. Klappöppningen började...
Farmor o farfar har en himla massa barnbarn, och även barnbarnsbarn... och dom lever på en snål pension. Farmor o farfar ger alla klappar, men jag vet att det verkligen tar stryk på deras ekonomi ett bra tag efter.
Denna julen fick jag ett presentkort av dom. Jag fick säkert även typ vantar eller sockar som farmor gjort... Presentkort var ju smidigt... ofta var det ju på kläder o sånt, vilket jag verkligen behövde eftersom vikten pendlade hursomhelst.
Men det var inte det presentkortet var till...
Det var ett presentkort på MAXI.
Farmor o farfar visste inte så mkt om själva sjukdomen anorexi, och de ville alltid att alla skulle äta gott och MYCKET.
Jag tog presentkortet på MAXI som ett slags "tjat" på att jag skulle käka.
Jag börjar gråta... jag börjar SKRIKA (!) och jag blir totalt vansinnig! Jag var så otacksam man bara kan bli! Det kvittade om det fanns annat på MAXI... det fanns ju kläder, cd-skivor, köksprylar...allt! men jag kunde inte se detta. Jag såg bara MAT MAT MAT.
Och inte nog med att jag skriker o gråter och är otacksam ända ut i fingerspetsarna... jag går dessutom iväg och SKÄR MIG!
All uppmärksamhet skulle minsann riktas mot mig (omedvetet tyckte jag det). Jag sket i andras känslor.. det var minsann jag jag JAG.
Stackars farmor o farfar...dom är verkligen världens underbaraste och mest godtrogna människor som finns (fanns för farfar, som är död nu). Dom försökte verkligen göra det bästa av min situation. Jag hade rätt nyligen flyttat från mamma o pappa (igen) till en egen lya, och det var väl så de tänkte... att jag behövde saker till hemmet. Vare sig det var mat, damsugarpåsar eller gardiner...
Det gör ONT i mig när jag minns detta, och därför har jag bara låtit mig minnas att jag blev otacksam för NÅN julklapp och grät. Inget mer.
När jag nu fick veta att det var ett presentkort från farmor o farfar, då känns det som en kniv hugger mig i bröstet... Hur FAN kunde jag bete mig så?????????????
...om ändå tiden gick att vrida tillbaka... fy fan vad jag hatar mig för vad jag gjorde den gången.
Jag ser tillbaka på detta, och jag fattar ju att jag inte var frisk eller mådde bra. Det var faktiskt anorexi-jävulen som härjade.
Hur jag betedde mig denna julen, är så extremt långt borta från hur jag normalt är. I vanliga fall skulle jag inte ens kunna spela upp det här på en teater... om det så var helt påhittat.
Det SKRÄMMER mig hur mycket anorexin kan göra med en. Hur den kan förändra en... det var inte Mezza.. det var det verkligen inte. Inte en sekund var det jag!
Nu har jag iallafall präntat ner detta minne... även om det skär i mitt hjärta, så har jag det nu svart på vitt. Jag får inte glömma viktiga saker... jag behöver komma ihåg, även om det gör ont. Jag måste det, för alla dom här minnena är min säkerhet att jag inte nånsin kommer falla tillbaka..
Kommentarer
Postat av: Ylva
Oj det skulle verkligen känts hemskt men som du säger så är det bra att det kommer ut då och då för att sedan få det lite lättare.
Postat av: fashionhaggan
det är ju tyvärr så att man kan inte vrida tiden tillbaka, men du har ju bearbetat det här minnet nu, så då är det viktigt att förlåta sig själv också, det har hänt, det var inget du var stolt över, men det är över, det kommer nya misstag i livet och då minns ingen dina längre dom bleknar bort. Jag tycker du är enormt stark som skriver ner dina minnen såhär. Kram!
Trackback
