Mezzas rosa blogg

När jag får mardrömmar, utspelar de sig oftast på ungefär samma sätt.
Drömmarna handlar om människkor runtom mig, gamla skolkamrater etc somm verkligen gaddar ihop sig för att få mig att må så psykiskt dåligt som möjligt. Som skrattar åt mig när de lyckas så till den graden att jag vill ta livet av mig.
Som manipulerande studerar ut varenda steg i en händelse-kedja och handlar därefter. Allt för att få mig gråta, kräla av ångest och försöka ta livet av mig. Och när jag försöker det, så tycker de bara att jag söker efter uppmärksamhet, och det slutar med att de skrattar på mig begravning, tycker att jag är/var en patetisk människa och inte ens värd skiten under deras skor.
Hela deras liv går ut på att göra mitt liv till ett helvete.

De stunderna jag mår bra i drömmarna, är även de utstuderade. För de vet att om de lyckas få mig att må bra, så faller jag både djupare och hårdare när de sllår till.

Jag är ett objekt som man kan lära sig psykisk misshandel mot. Ett objekt för folk i nån slags "skola" där de studerar människans natur och hur man på det mest effektiva sättet lär sig knäcka den.

Samtidigt som jag i drömmarna ser situationen utifrån, så känner jag alla känslor med enorm kraft. Jag får veta vad de planerar i nästa steg, men jag kan inte hindra det från att hända. Det slår mot mig trotts att jag vet.

När jag vaknar från dessa drömmar mår jag alltid dåligt. Varför? Ja, det är inte bara känslorna som dröjer sig kvar. Det är så tydligt varifrån dessa drömmar kommer.

I hela grundskoklan och gymnasiet har jag alltid varit utanför. Jag har alltid haft uppfattningen och känslan av att vara mobbad psykiskt. Utfryst. Udda. Ensam. Törstande på gemenskap. Nekad gemenskap.
Som vuxen kan jag se tillbaka. Visst, jag var inte den populära, jag var inte den man tog på allvar. Jag var annorlunda.
Men det var inte utstuderat och beräknande hur klasskompisar behandlade mig. Men jag tog det på det viset. Plötslig tystnad när jag närmade mig, tog jag som att de snackade skit om mig eller frös ut mig från intressanta saker. En blick från någon kändes nedvärderande osv.
Jag vet att det var så ibland, men jag  (jag tror det bästa om människan... människan är sällan ond i sin natur) har svårt att tro att det verkligen var på det viset så ofta som jag kände det.

Men KÄNSLAN av det fanns kvar. Och för var gång det hände, växte den sig starkare, och jag uttryckte mitt behov av gemenskap genom att bli klassens clown.
Jag gav människor chans efter chans efter att jag blivit sårad. Allt för att iallafall få vara i deras närvaro. Jag tänkte hela tiden att "det var säkert inte så som jag uppfattade det". Även de gånger det verkligen var så...

Jag tror att detta gjorde att de i min omgivning kunde visa det på mer och mer tydliga sätt. Men förnekelsen var kraftig och jag ville inte se att de inte tyckte om mig. Antar att jag blev "jobbig" kanske?

Även långt efter skkolan slutade, så fortsatte jag att hoppas. Jag höll alltid vad jag lovade. Jag besökte bekanta även om jag mådde fruktansvärt dåligt, med inställningen att jag har ju lovat, jag kan inte svika dem, för de kommer säkert att må så dåligt som jag skulle gjort om de inte kom...och de skulle inte acceptera att jag uteblev "bara" för att jag e snor-sjuk eller inte klarar av att sluta gråta pga ångest...
Så...jag gick alltid. Jag vägrade se till min egen hälsa. Jag tvingade mig att gå och jag tvingade dem att tro att jag hade trevligt. Allt för DERAS bästa. Aldrig för itt eget bästa...

Om jag skulle ha fest eller likanande, slutade det alltid (ja verkligen alltid) med att det inte kom någon. Ibland kom det en, av de 15 pers jag bjudit. Jag klandrade alltid mmig själv. Jag klandrar ännu ofta mig själv. Jag är trist, jag är dum, jag är dålig. Jag är ingen man bryr sig om. Folk säger att de ska komma bara för att de tycker synd om mig, vill gå mig tillmötes. Men ingen gillar mig såpass att de faktiskt kommer. De har bättre saker för sig.

Så då står jag där själv. Med hembakade födelsedagstårtor och flera liter bål. Fest-städad lägenhet och nygjjord musik-lista. Men ingen bryr sig.

Om folk ringer i sista stund och säger att de inte kan komma för det ena eller det andra, så säger jag i telefonen: "Det gör inget...vi får ta det en annan gång... hoppas det ordnar sig, bara du ser till att må bra så e det klart att du inte ska komma... om du känner så. Puss o kram så hörs vi!"
Jag accepterar allt... för jag vill ju inte mista de vänner jag har...

Inom mig far tankarna: Det e klart att de inte kommer! Det gör de ju aldrig! Det är ju såhär varenda jävla gång! VAD får dig att tro att det skulle gå denna gången??? Du e ju så JÄVLA dum Mezza som GÅNG PÅ GÅNG går på det här! Varför LÄR du dig aldrig??? Det är inte LÖNT att vara glad, planera nåt kul etc, för det blir alltid tvärtom ju! Ja, Mezza, du får VERKLIGEN skylla dig själv som blev glad och munter över detta... du faller ju bara hårt varenda gång! Varför envisas med att tro att det ska funka denna gången???

...ändå händer det... igen och igen och igen...

Det gör verkligen vansinnigt ont... För jag känner mig så totalt TOTALT värdelös.
...men jag skyller aldrig på mina vänner... jag skyller bara på mmig själv...

Jag har bara pratat om detta en enda gång. Det var på behandlingshemmet... och samma sak hände såklart. Det var bara en enda som kom.
Visst blev det prat, diskussioner osv... det var ett bra samtal, konstruktivt. Men.. Jag vill inte att folk ska komma för att de känner att de borde eller måste.. Jag vill att de ska komma för att de VILL. Inte för att man pratat om problemet... inte för skuldkänslor. Utan för att de verkligen vill och tycker att det skulle vara roligt. Inte för NÅGOT annat...

Jag vet varför jag hade dessa mardrömmar inatt... jag kan inte komma på en fest som en vän har... jag är sjuk, jag mår inte bra. Och jag har lärt mig att börja lyssna på mig själv. Men det minskar inte skuldkänslorna att jag kanske kanske sätter någon i den situationen som jag själv alltid hamnar i...
Det är ibland ett helvete att utvecklas...

Detta blev ett väldigt jobbigt och långt inlägg... men jo, jag vet ju varifrån mina mardrömmar kommer... Det är inte helt utan anledning lixom...

Varma kramar till er alla...