Mezzas rosa blogg

Har hittat en blogg. En med ett vanligt problem men med en ovanlig inställning. Vägen från 37 kg heter den.
Ja, det hörs väl lite vad den handlar om. Ja just det. En anorektikers väg tillbaka. Men det är en upplyftande blogg. En tjej som fått nog av ätstörningar och som verkligen vill komma ifrån det.

Jag vet att det inte riktigt är så enkelt som att bara lägag av med allt ätstörnings-beteende, men det känns inte som att det spelar så stor roll i denna bloggen. Hon VILL verkligen, och då tycker jag attdet är viljan i sig som räknas.

Jag bestämde mig oxå en gång i tiden att nu fick det vara nog. Det var hemskt men samtidigt underbart. Det var verkligen hemskt att lämna anorexin, men underbart att jag hade bestämt mig. Jag varv rädd och modig på samma gång.

Jag hade lättför att gå upp i vikt igen, men jag vet att det är riktigt kämpigt för de flesta. Jag gick upp 2 kg i veckan den första tiden, men många får nöja sig med ett par hekto.
Jag vet att jag åt efter strikt schema, jag åt rätt mängd kalorier och jag tränade inte förrän jag gått upp  tillräckligt så att jag fick det.
Jag hade nåt så vansinnigt ont i magen varenda dag och jag gjorde verkligen inte annat än åt och drack näringsdrycker. Det var fruktansvärt. Men som sagt, jag hade bestämt mig.

Efter två veckors ätande hände något. Det kändes som jag spräckte hål på den dimmiga bubbla som omgav mig. Jag kände alla dofter, jag såg klarare och jag tog in alla intryck intensivare än jag mindes jag någonsin gjort.
Jag vandrade på gator i skärgården och blev förälskad i världen.
Jag kunde inte sluta titta mig omkring, känna alla lukter, höra havet, få intryck. Det var som om jag plötsligt blev helt berusad av världen. Allt var så vackert!

När man inte äter blir man avtrubbad. Sinnena försvagas. Man glider in i en dimma utan att man märker det. När man befunnit sig i denna dimma ett tag, glömmer man hur saker är. Hur det egentligen nluktar, ser ut, hörs...

Det var riktigt häftigt att få uppleva hur allt kom tillbaka.