Mezzas rosa blogg

På psykiatrin-bloggen publicerades ett mail från en anhörig som gärna ville veta hur det var att ha en sambo när man mår dåligt.

Tänkte jag kan skriva lite om det här...

Jag och min sambo träffades första gången långt innan vi blev tillsammans. Han var skötare på ett av ställena jag låg inne på. Men det var absolut inget mellan oss då. Antingen hade jag pojkvän eller så var jag gift.
Iallafall, så skulle jag åka hem från behandlingshemmet över helgen. Jag träffade hans kompis på tåget (som oxå jobbade inom psyk). Vi började babbla lite och så kom vi på att jag och min älskling bara bodde 100 meter från varandra. Jag blev bjuden på fest dit senare på kvällen.
Ja, och så gick det som det gick. Vi blev tillsammans och jag åkte tillbaka till behandlingshemmet efter helgen.

Mina tidigare förhållanden har varit allt utom hälsosamma... och jag pratade med min terapeut om detta en del. Med tanke på att jag i min borderlinepersonlighet ofta kastade mig djupt och härligt i förhållanden, så pratade vi även om hur jag skulle "hantera" detta.

Det var ju lite speciellt eftersom han varit min vårdare på psyk (han jobbade intä där varken då eller nu), och det kändes väldigt viktigt att vi inte fick rollerna som vårdare och patient i vårt förhållande. Det är lätt hänt, när det är så man träffat en människa innan...

Jag har alltid varit väldigt medveten om detta. Att han inte ska vara min vårdare/behandlare. Jag hade min behandling på behandlingshemmet, och där fick den stanna. När jag var hemma var det förälskelse och kärlek som gällde.

Min sambo har aldrig behövt åka med mig till sjukan för att jag varit destruktiv.  Jag har skött det själv så länge, så jag var van vid det.
Däremot har jag naturligtvis gråtit ut mot hans axel, pratat massor och allt sånt. Men på ett kärleksförhållande-sätt. Min terapi har jag haft med min terapeut. Det var med henne som jag analyserade, funderade öppet osv med.
Klart min sambo vet allt jag pratat om på terapin, men när jag berättat saker har det inte varit det minsta terapi-liknande!

Jag tror att det är ganska viktigt att dra den skillnaden. Jag vill inte att min sambo ska ta hand om mig på det sättet som gjordes när jag låg inne.

Min terapeut var i början skeptisk med att jag var tillsammans med min fd vårdare. Det första halvåret gjorde vi nästan inget annat än att prata om hur hälsosamma förhållanden var, och hur terapeutiska förhållanden var. Jag tror att eftersom vi pratade om det var och varannan dag, så gjorde det mig så medveten om att jag skulle vara rädd om mitt förhållande. Mitt kärleks-förhållande.
Jag ville verkligen inte vara ynklig och lessen och nån man behövde ta hand om och ibland övervaka.  Så jag kämpade för motsatsen.
Eftersom jag i så många år vant mig vid att andra tog ansvar över mig, och inte jag själv, så var det en ganska stor omställning.

Men sen började det bli naturligt. Min terapeut såg att det faktiskt fungerade, och idag är hon väldigt glad att vi är tillsammans.

Vissa saker kom ovanligt lätt i mitt och min sambos förhållande. Eftersom han sett mig och jobbat med mig när jag mått riktigt dåligt, så kan han lätt se tecknena när jag idag inte mår bra. Nästan innan jag själv vet varför det kliar i själen, ger han mig nån kommentar på det.



Nu vidare till de mer konkreta frågorna i inlägget på psykiatrin-bloggen:

1. När man märker att ens anhörig mår dåligt men inte vill ta den hjälp som finns av psykiatrin, men behöver den, vad gör man?
I mitt fall ska det verkligen ha gått väldigt långt då. Både jag och min sambo vill helst undvika inläggningar. Men jag vet att om han skulle känna att vi inte kan klara detta, då sätter han näven i bordet och ser till att jag åtminstånde ringer. Antingen till jouren eller nån annan tal-kontakt. Efter alla turer inom psyk, är jag ändå rätt säker på när gränsen går, och då vet jag oxå att jag måste vare sig jag vill eller inte.
Jag tror det handlar om att partnern ska kunna hjälpa till att se det ur en annan vinkel, kunna argumentera med faktiska händelser osv.

2. På vilket sätt kan man ge sin anhörig stöd? Allt ifrån verbalt, socialt, fysiskt, psykiskt, emotionellt?
Våga prata om det. Stäng inte in några ord eller frågor, för det kan vara svårt att se mellan raderna när man mår dåligt. Se till att skapa det förtroendet som krävs för att han/hon ska våga gå till dig om vad som helst. Det är inte bra om han/hon bär på saker, känslor, tankar osv utan att kunna prata om det. Förstår du inte, så fråga. Det skapar större förståelse och det blir lättare att anförtro sig då.
Även om det är skratt, tårar eller ilska, så visa att du finns där no matter what. Kom ihåg att det inte enbart är personen du känner som agerar, det är även sjukdomen. Det går inte att skylla på sjukdomen visserligen, men tänk på att det är båda, inte bara antingen eller (sjukdomen eller människan).
Var inte rädd för fysisk kontakt, men bli inte heller för upprörd om han/hon inte vill ha det. Ibland måste man få vara själv.
Det är såklart viktigt att du vet saker om sjukdomen. Om hur måendet beter sig, hur eventuella mediciner verkar samt dess biverkningar. Vet du inte, så fråga fråga fråga... antingen direkt eller på nätet, i böcker eller läkare/vårdkontakter. Det finns tystnadsplikt, men generella frågor går alltid bra att ställa.

3. Hur gör man om man har en anhörig som Inte har kontakt med psykiatrin men behöver det, fast inte vill själv?
Jag tror att det ofta kan bero på rädsla. Och rädslan är ofta ihopknnuten med okunskap. Första kontakten är alltid skrämmande. Ta reda på hur kontakten med psyk kan gå till, försök förklara det och diskutera om det mycket. Bli inte förvånad om det tar ett tag innan det riktigt gått in. Det kan ta många diskussioner. Om någon mår väldigt dåligt, så finns det så mycket mer som pågår i skallen. Nya saker är skrämmande.
Om det inte är väldigt akut, så är jag övertygad om att prat om tvångsåtgärder lättare skrämmer än förklarar. Jag tror inte det är nån bra ide att ta upp det. Men det beror såklart på situationen. Är han/hon farlig för sig själv eller andra, så kan man själv ringa jouren och fråga hur man ska göra. Se till att ha kunskap innan du pratar om saker. Då blir det iallafall inte värre för att han/hon upptäcker att det är fel...

4. Finns det några tecken man kan gå efter, när det gäller om man ska lämna den anhöriga ifred eller tvångsomhänderta?
Hur verkar personen? Är han/hon medveten om omvärlden eller helt inne i sin ångest eller kanske psykos? Om det inte går att få sammanhängande kontakt med personen, så kan det vara bra att ringa psyk och kolla.
Är han/hon farlig? För sig själv eller andra? Om ja, hurpass farlig? Är det risk för självmord? Risk för plötsliga utbrott då andra skadas?
Är det fara för livet pga fysiska symtom? Finns det en så allvarlig ätstörning tex att man inte kan lita på att han/hon inte rasar ihop?
Jag tycker ändå att det viktigaste är att försöka förklara/få fram att det är bäst man åker till sjukhuset. Det är alltid bäst att försöka göra det frivilligt. Det blir mindre dramatiskt/traumatiskt för personen då.

5. Tips på hur anhöriga kan bli en del av patientens vård.
Försök att skapa ett naturligt sätt att prata om mående. Se det inte som en skam eller skuld! Hur skulle du prata om det gällde ett brutet ben? Vården kommer vara en del av personens vardag, och därför tror jag inte man ska se det som nåt "udda" eller "farligt". Det gör ingen nytta att gå med känslan "hjälp, hon är ett psykfall nu ju... eftersom hon har kontakt med psyk". Många många många människor har kontakt med psykiatrin! Det är inget ovanligt eller konstigt med det.
Samtidigt gäller det en människas innersta känslor och tankar. Respektera det. Var inte för påträngande om du märker att du får motstånd. Prata inte om det med en massa människor. Det räcker med att de närmaste vet.
Jag tror att om man skapar ett naturligt förhållande där man får ta del av hans/hennes tankar och känslor, så är det lättare att finnas i vården oxå. Det blir inte lika krystat att tex hälsa på om man ligger inne, eller kanske vara delaktig i läkarbesök. Ofta kan man få be att vara med en liten stund på läkarbesöket om han/hon tillåter det.
Har man en bra relation blir det heller inte så svårt om man tex ska diskutera aktiviteter. Man kan finnas med och ge förslag, kanske t o m hjälpa till med att skaffa kontakter osv. Dock är det viktigt att personen gör det mesta själv, så inte han/hon känner sig utanför i saker som bestäms!

6. Tips på hur man håller ut som anhörig
När jag bodde hos mina föräldrar, vet jag att både mamma och pappa skrev dagbok. Även om de pratade mycket med varandra oxå, så var det ett sätt att få ner tankar och känslor på papper. Det gav dem en bättre synvinkel på mycket.
Var engagerad i informations och anhörig-föreningar. Det kan hjälpa mer än man tror!
Prata prata prata... det blir inte bättre för att du håller det inom dig själv. Tillslut blir det för mycket, och det kanske är du som kollapsar...
Kanske kan du t o m få prata med någon inom psykiatrin själv? Det behöver inte vara en psykolog, det kan mycket väl räcka med en stöd-kontakt.
En annan sak som är väldigt viktig, är att även du får egen-tid. Tid när du kan slappna av själv. När du kan göra vanliga saker. Gå och fika med en vän, läs en bok, se till att sova ut. Se till att göra saker som ger dig energi att orka vara anhörig!



Till sist vill jag påpeka att detta är mina egna tankar och ideer. Alla är vi olika och alla funkar på olika sätt.
Även alla sorters problem måste ses från just den synvinkeln. Det finns oändligt många psykiska problem, vissa passar kanske en del av detta på, andra är det helt uteslutet...

Tack för att ni orkade läsa detta långa inlägget, och jag hoppas jag kan hjälpa någon med det jag skrivit...

/Mezza